Spelen räcker, men inte tiden

Jag tror jag har ändrat mig. Jag tänkte från början att jag ville presentera en topp 5-lista på de spel som kom ut år 2021, men när jag tänker efter blir det för för uppenbart. Metroid Dread är min nummer ett, och Boswer's Fury nummer två. Det förstnämnda var sjukt väldesignat och gav Metroid en ny chans i rampljuset, även om det i min mening inte var lika ”läskigt” som tidigare delar i serien. Det sistnämnda bevisade på att Mario i 3D fortfarande regerar, och att min dröm att se en öppen-värld-struktur i ett massivt mainline-Mario inte är en omöjlig sådan. Min nummer tre är ett spel vid namn Milli & Greg: som Celeste fast gulligare och gladare.

Istället tänkte jag fokusera på de fem bästa spel som inte kom ut i år.

5.

Sagebrush

Jag skrev om det tidigare i min retrospektiv om sommaren, och jag står fast vid allt jag sa. Detta är skräck utan att vara groteskt. En grundkurs i hur man håller spelaren fast med atmosfär; bonuspoäng om man spelar det i en ensam sommarstuga på natten. I princip allt jag skulle kunna säga mer om spelet skulle bli spoiler, så jag lämnar det så, med en hög rekommendation.

4.

Va11 Hall-1

Ännu ett spel jag spelade i somras, och förtjänar sin plats i listan nästan enbart för dess charmiga karaktärer. Men det är bara en bråkdel av vad som gör det så spelvärt: musik och grafik målar upp en rå och smutsig cyberpunk-känsla, och storyn är inte rädd att ta upp alla möjliga ämnen, tabu eller ej, utan att verka smaklös. ”Servera folk drinkar och lyssna på deras problem” har nästan blivit en hel genre i sig, och mellan Coffee Talk och detta kommer jag nog vilja spela ett sånt spel varje sommar.

3.

Far Cry 5

Detta påbörjades 2020, men avslutades 2021. För mig som bara hade spelat trean innan, i glorious 20fps på PS3, var det som smått overkligt att kunna avnjuta detta i 60 på ultra. Det spelet brister i handlingen väger den upp för i hur vackert de byggt upp Montana, som för svenska lilla jag känns som rena Fantasy-världen. Skjutarspel tillhör inte mina go-to-genrer i spelväg, men i mina ögon kändes pickadollerna nog med tillfredsställande. Sedan har vi slutet. Efter att ha framstått som så mediokert under mestadelen av spelet lyckades storyn helt ur det blå få till den perfekta slutklämmen. Det gör mig hajp att spela uppföljaren nån gång i år.

2.

Sword of the Necromancer

På tal om genrer som inte är min go-to: rogue-like. Inte för att jag inte gillar dem, mest för att jag hellre spelar något mer åt Zelda-hållet... men jag är glad att jag gav det här en chans. Med löften om en handling som kretsar kring en lesbisk romans begav jag mig ner i katakomberna, mot omöjliga odds, där döden väntade dussintals gånger. Och när man väl står där framför sista bossen, efter så många försök, med vetskapen att om detta inte går vägen, väntar många fler försök ändå... den rushen går inte att återskapa i någon annan genre. Allt toppas av ett soundtrack som är en klar kandidat till årets favorit.

1.

Mega Man Rock N Roll

Det var min icke-Mega Man-frälsta bror som upplyste mig om det här spelet, ironiskt nog. Och jag kan inte annat än tacka honom, för Mega Man Rock N Roll är, likt AM2R, ett av de där fangjorda spelen som välförtjänt skulle kunna stå bredvid de ordinarie spelen i sin serie. Det kan också ses som det ultimata testet av sina Mega Man-färdigheter, för jösses amalia, det här är utmanande. Bra utmanande: svårt, men rättvist. Att äntligen lyckas klå Dr Wily i slutet (spoiler!) var ett av årets höjdpunkter i spelväg.

Och som bonusrunda: årets besvikelse var Fire Tonight. Eftersom det fick en tid i rampljuset på E3, trodde jag det skulle handla om mer än ett timmeslångt spel. För ett plattformsspel med konstant action går det väl ann, men Fire Tonight liknar mer Captain Toad är Mario. Det kändes som om de sålde ett demo för en femtiolapp till ett spel vi aldrig kommer få se.