Årets Spelupplevelser 2021: Hedersomnämningarna
Ännu ett år, ännu ett A4-papper på min vägg där alla årets avklarade spel står skrivet. Trettio-åtta spel blev det allt som allt. Inte pjåkigt alls, och dessa var...
Assassin's Creed Valhalla
Street Fighter vs Megaman
Starfox Adventures
Megaman Rock n Roll
Super Mario Bros. 3 (GBA)
Metroid Prime 3
Bowser's Fury
Far Cry 5
Legends of Talia: Arcadia
The Witch and the 66 Mushrooms
Mega Man 1 (GB)
Fairune 2
Sword of the Necromancer
Castlevania: Circle of the Moon
Mega Man 2 (GB)
Cyber-Shadow
Jedi: Fallen Order
Yoshi's Crafted World
Va-11 Hall-A
Mechstermination Force
Mega Man 3 (GB)
Turtles 2 (NES)
Dogurai
Sagebrush
Ikenfell
Gears of War 3
Metroid Fusion
Donkey Kong Country 2
Dishonored: Death of the Outsider
Katana Zero
Metroid Dread
Donkey Kong Country 3 (GBA)
The Simpsons: The Game
Flynn: Son of Crimson
Toree 3D
Fire Tonight
Milli & Greg
The Gunk
Precis som förra året tänker jag inte ge en topp 5-lista av Årets Spel, utan snarare peka ut vilka fem jag gillade mest av allt jag spelade, inte bara det som kom ut i år. Men det får vänta till nästa år. Just nu vill jag rikta strålkastaren mot några spel jag tyckte var anmärkningsvärda, även om de inte nödvändigtvis var bäst i klassen.
Det första är ett spel som jag inte ens klarade, och är därför inte med på listan, och det är Fallout 76. Ända sedan Todd Howard kom ut på scenen och förklarade att man alltid måste vara uppkopplad, har jag gått och väntat på en offline-patch, något som låter mig skippa allt online-dravel, för spelvärlden som sådan såg minst sagt ut att kunna mäta sig med både Fallout 3 och 4. I år blev jag till sist trött på att vänta, så jag nyttjade min Game Pass-prenumeration och gav det en ärlig chans. Konceptet hade kunnat vara briljant. En öppen värld utan människor, med fokus på berättande genom omgivningar och kvarlämnade meddelanden. Tyvärr är det just online-delen som gör att det inte funkar. Tanken att ett gäng överlevare lämnade kvar ett automatiserat system för att göra questar och stiga i deras rang var en god idé... en gång. På sin höjd två gånger. Inte fem gånger! I den senaste versionen lade de visserligen till riktiga NPCer, men de kändes påklistrade, uppenbarligen inte påtänkt som en del av upplevelsen från början. Att jag ändå fortsatte med spelet i över tio timmar talar för dess atmosfär, och inte minst dess musik, som rent av kan vara den bästa i serien.
Och på tal om atmosfär och musik, ett annat spel som fick till de delarna var Ikenfell. Från första tonen förstod jag att detta skulle bli något speciellt. Ett västerländskt RPG i pixelgrafik, om en flicka som besöker en magiskola för att leta reda på sin storesyster som har försvunnit. Ljud, grafik, gameplay, allt verkade klaffa perfekt... förutom manuset. Som så många andra spel är det författarskapet som fick det kortaste stråt. Karaktärer får inte andrum att utvecklas, och känslosamma scener skyndas förbi utan att man hinner förstå varför karaktärerna känner som de känner. Vid flera stunder var jag nära på att lägga ner spelet... men den musiken! Den bedårande pixelgrafiken! Ja, allt runtom storyn var nästintill perfektion, och det drev mig ända till sluttexten ca 18 timmar senare.
Jag spelade också ett annat spel som lider av samma problem. Storyn Starfox Adventure är nästan skrattretande medioker, men som tur är duger den för att rama in ett riktigt trevligt spel. Det är nog ordet som beskriver det bäst: trevligt. Nej, det skulle inte ha varit Starfox från början, och ja, det är en skamlös Zelda-klon som inte har i närheten av lika mycket utforskande. Men det är ett roligt äventyrsspel nästan helt utan tråkiga bitar. Hela världen är så färgglad. Varje område bjuder på något nytt, med lagom progression av färdigheter och svårighetsgrad. Lite som Skyward Sword, när jag tänker efter. Jag var rädd att all kritik jag hört mot spelet sedan jag först spelade det som barn skulle hindra mig från att gilla det som vuxen. Att alla goda minnen var nostalgi och inget mer. Men nej. Starfox Adventure är genuint trevligt. Schizofrent må så vara, som koncept ser jag det gärna vidareutvecklas i ett framtida Starfox.
Katana Zero, å andra sidan, är allt annat än trevligt. Det är välgjort, supersnyggt... men också rått och brutalt. Storyn bygger på drogmissbruk, mord och PTSD. Dialogen innehåller så mycket svordomar att The Last of Us ryggar tillbaka. Ibland kan det kännas lite överdrivet, att det försöker lite väl mycket att vara ”vuxet”, men samtidigt kan jag inte förneka de där två första punkterna: välgjort och supersnyggt. Ibland fantiserar jag om hur dagens AAA-spel skulle sett ut om de hållit sig till 2D-sprites istället för att hoppa över till 3D, och det här spelet träffar rätt nära vad jag föreställt mig. Spelmekaniken blandar hjärtpumpande action och försiktigt smygande, då både man själv och fienden dör på ett hugg. Och faktiskt var jag mot slutet riktigt indragen i spelets råa handling, och ville veta hur allt hängde ihop... vilket jag inte fick. Det här spelet är tydligen inte klart ännu; det planeras ett gratis DLC-kapitel. En skamfläck som gör det svårare att rekommendera vad som annars hade varit en pärla.
Med det vill jag tacka er alla som har läst dessa sporadiska inlägg, och önska er all ett gott nytt år! Jag kan inte lova att nästa år kommer bli hundra procent stadigt heller, men jag kan garantera att det blir fler än de 9 jag skrev i år.
