Mina Avklarade Spel 2020
Nog för att det är kul att kora Årets Spel, men här på bloggen vill jag köra ett annat race. Inspirerat av My Life in Gamings traditioner vill jag istället nämna mina favoriter bland de spel jag faktiskt spelade. Tillåt mig därför presentera den kompletta listan över TV-spel jag klarade i år:
Xenoblade Chronicles X – Aphäftig spelvärld med Hiroyuki Sawano som står för tonerna.
Mega Man 6 – Kanske min favorit av den gamla eran, lustigt nog.
Mega Man 7 – Bättre än jag mindes det, men sjukt frustrerande ibland.
Death Stranding – Ett mästerverk med obestridlig atmosfär. Otroligt zen.
Mega Man 8 – Kanske det Mega Man jag gillar minst.
Yoku's Island Express – Jag suger på flipper, men det är inte spelets fel. Mysigt.
Highway Blossoms (+DLC) – ALL OF THE FEELS!
Seikendensetsu 3 – ALL OF THE NOSTALGI! En hel del old-school-frustration, dock.
Ori and the Blind Forest – Det manuella sparsystemet tär på en annars fantastisk upplevelse.
Love Ribbon – Halvsöt romans blev till klichéfylld sörja.
River City Girls – Total hype rakt igenom!
Final Fantasy VII: Remake – Delvis hyllning till originalet och dess fans, delvis... något annat.
Wandersong – Ultracharmigt 2D-plattforms-rollspel med musik som tema.
The Messenger – Roligt att spela, men förlitar sig för mycket på backtracking.
Mega Man 9 – Mitt favorit-Mega Man av de alla.
A Summer's End: Hong Kong 1986 – Halvsunkigt skrivande till trots bjuds det på en rörande historia.
Mega Man 10 – Inte i närheten av så bra som nian.
Shantae and the Seven Sirens – Shantae är tillbaka till Metroidvania! Men nästa spel i 3D tack.
Final Fantasy VI – Jag tror att detta är mitt favorit-Final Fantasy, trots allt.
The Last of Us Part 2 – Synd att TLOU aldrig fick en uppföljare. Kanske bäst så.
Coffee Talk – Vem hade trott att ett spel om att vara barista kunde vara så gripande?
Timespinner – Symphony of the Night 2.
Another Code R – På riktigt synd att detta inte fick en uppföljare. Jag saknar Ashley.
Donkey Kong Country –Svårare än jag mindes. Men precis lika kul.
Final Fantasy VII – Första avklarade spelet på japanska! Men storyn var mer wonky än jag mindes.
Guacamelee 2 – Mer linjärt än sin föregångare, men lika bra.
Rhythm Thief – Professor Layton fast med rytmspel istället för pussel? Varför inte.
Helltaker – Två timmars speltid, med två hundra timmars extramaterial i form av fanart.
The Outer Worlds – Mindre storslaget än Fallout, men bättre skrivet.
Hyrule Warriors: Age of Calamity – Ingenting jag kände att BoTW behövde, men ett roligt sidospår ändå.
Cursed Castilla – Mighty No. Ghost N Goblins.
Gato Roboto – Metroid, om Samus var en katt.
Shadows of the Damned – Typ Resident Evil 4, fast med attityd. Det första jag spelat från Suda51.
Call of the Sea – Så när som på ett var alla pussel rejält tillfredsställande att lösa.
Med detta sagt: vad är mitt GOTY 2020? Tre spel står ut över mängden för mig. Det hade kunnat vara Death Stranding, för sin förtrollande känsla av ödslighet. Det hade kunnat vara River City Girls, för sin icke sinande ström av adrenalin. Men jag väljer Highway Blossoms. För sin handling, sitt manus, sin musik, sitt anime-inspirerade yttre blandat med definitivt ojapanskt författarskap. Tekniskt sett är det inte ens ett spel. Vi får inte ett enda val under hela resan. Men det är också en anledning till varför jag fastnar för det: jag fascineras av tanken med spelmediet som bas för upplevelser som inte direkt är spel. De som väljer och vrakar bland de ingredienser mediet erbjuder, utan att begränsas av definitioner. Och med endast stillbilder, röstskådespeleri och musik lyckades det ta över hela min värld.
Gott Nytt År! Nästa år förtjänar vi Golden Sun 4!
