Spel jag har klarat: februari-mars 2019

 

 

Okej, två månader sedan sist. Hur ligger jag till med poängräkningen? Trumvirvel... 4 poäng. Plus, alltså. Jag föll för trycket när en rea erbjöd det ytterst lovande Yoko’s Island för bara en hundring, men inte innan jag hann slakta sex spel från bakkatalogen. Här är dem, i ordning:

 

Kingdom Hearts 3

Egentligen har jag inte mycket mer att tillägga om spelet. Kanske att, nu när jag låtit det smälta lite, och lyssnat på andra människors perspektiv, har jag mer respekt för det som spelet faktiskt gör rätt. Gejmplej-mekaniken i sig är som sagt polerad till tusen, och de häftiga storydelarna är riktigt häftiga. De bitar av handlingen jag klagat på... tja, nu har Nomura visst utlovat DLC som ska “fylla i storyhål”. Vad nu det betyder. Men bara möjligheten till att få en mer komplett upplevelse gör det lättare för mig att glömma och förlåta. Trots att jag kommer behöva betala extra för det. För så lätt kan man köra med mig när det gäller Kingdom Hearts.

 

Mega Man 2

Dags att ge några en hjärtattack. Är ni redo... Mega Man 2 är inte bättre än Mega Man 1! Jag vet, jag är fett rebell. Fast egentligen har det att göra med att jag är mer nostalgisk för ettan, och har spelat det fler gånger. Men också tvåans Item-systemet, att behöva gå in i menyn varje gång man behöver hjälp av hundrackarn. Och strålarna man är tvungna att undvika med millimeterprecision på Quick Mans bana. Och de försvinnande plattformarna hos Heat Man. Dessa är bara några exempel av de gånger då mina mindre sunda TV-spelsvanor flammade upp. Ta det inte som att jag ogillade spelet; när jag hade kul, hade jag riktigt kul. Mega Man är sällan dåliga spel.

 

Professor Layton and the Spectre’s Call

Jag är nog ingen sann gentleman. För ingen sann gentleman lämnar pussel olösta, och i slutändan skippade jag en hel del. Det betyder inte att jag inte hade roligt, bara det att jag är medvetet ganska dålig på Layton-spel. De gångerna man känner sig som ett geni drunkar i de gångerna man sitter där och stirrar på pusslet med en blank blick och hoppas på att hjärnan ska hinna ifatt. Det visar bara på att min hjärna, precis som övriga muskler i min kropp, inte fått träna tillräckligt, så detta var väl ett välbehövligt gympapass. Själva storyn var, i denna fjärde del, inte riktigt lika slagkraftig som de tidigare tre, men det är klart att man ändå fick en liten, liten tår i ögat vid slutet. Annars vore det inte Professor Layton.

 

Mega Man 3

Jag gillade trean bättre än tvåan. Jag föredrog musiken, jag hade roligare med bossarna, banorna kändes tightare... fast jag vet inte riktigt varför. Det här kan jag mer acceptera som “bästa Mega Man”, även om jag själv gillar nian bättre. Mitt största klagomål har inte ens med spelet att göra, utan Anniversary-samlingens medelmåttiga portning vad gäller styrkorset, vilket märks av nu när man kan glida längst golven. Mer än en gång gled åt motsatta håll än vad jag ville för att styrkorset registrerade minsta lilla tryck nedåt. Jag vande mig, men ändå!

 

Donkey Kong Land

Här kan vi snacka backloggat spel. Det har legat orört i min samling i... tio år? Femton? Jag minns faktiskt inte när jag köpte det, men det kvittar; oavsett när borde jag ha spelat det för länge sedan. Bli inte avskräckt av den något stela kontrollen, det här är ett tvättäkta Donkey Kong med all kvalitet bakom bandesignen man förväntar sig därefter. Till skillnad från uppföljarna 2 och 3 kändes detta rätt så unikt jämfört med sin SNES-motpart, med ban-teman jag aldrig sett i serien förr. DKL är helt enkelt en bortglömd klassiker som jag äntligen gjort rättvisa.

 

Spider-Man

På den raka motsatta änden av tidslinjen har vi något rykande färskt till PS4. Spindelmannen, modell Ubisoft. Inte för att det är Ubisoft som skapat, utan för att spelet går ut på att ta sig runt en stor värld och samla prylar, göra uppdrag och ta över utposter, allt representerat av prickar på kartan. Radiotornen är här, skillträdet är här, och framför allt är den ack så beroendeframkallande spelcykeln här. Nämnas bör däremot att spelet har en del viktiga fördelar mot Ubisoft. Nummer ett, en story man bryr sig om. Nummer två, ett unikt—och helt sjukt tillfredsställande—färdmedel i form av svingande mellan Manhattans höghus. Efter sluttexten stod min kompletteringsprocent på över 80, vilket utgjorde i stort sett varenda side-quest som fanns, och det är sällan jag orkar med så mycket i den här genren. Mästerverksstämpeln uteblir enbart på grund av att, oavsett hur bra svingkänslan är (och stridera, för all del), blev det väldigt mycket samma sak efter några tiotal timmar. Spider-Man är sannerligen ett toppspel, när jag var klar kände jag mig något utbränd.

 

För närvarande håller jag på med Tales of the Abyss till 3DS. Mitt första RPG på bra länge, och jag finner det något lugnande, nästan terapeutiskt. Men hur bra är det? Tills nästa gång!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Om

Min profilbild

Hikargh

TV-spel är typ en tredjedel av min existens.




RSS 2.0