Spel jag ser fram emot under 2019
Red Dead Redemption 2 kom ut häromveckan. Själv bestämde jag mig för att istället spela det något överskattade “Jobba och Tjäna Pengar”. Tidskrävande och något själskrossande må så vara, det faktum att min finansiella situation kommer att förbättras snart (peppar peppar) får mig att dra en lättnadens suck; istället för att drömma och sukta, kommer jag faktiskt kunna skaffa de nya spel jag är intresserad av. Vilket koncept!
Det första och kanske även största som står på min Herrejösses-Vad-Hade-Jag-Gjort-Om-Jag-Inte-Hade-Haft-Råd-Med-Detta-lista är Kingdom Hearts 3. Jag är ett fan. Jag vill se hur historien slutar. Jag vill spela det dagen det kommer ut, så jag inte blir spoilad. För lite drygt 11 år sedan påbörjade jag resan—det sista jag spelade i mitt barndomshem, fun fact—och den har sedan dess alltid funnits där i bakhuvudet, som en konstant påminnelse att om man kan blanda Disney och Final Fantasy, då kan man blanda vad som helst. Jag hoppas på bombastiska strider i storslagna Disney-världar. Jag vill se känslosamma scener som ställer sig mot det bästa i tvåan! Ge mig ett värdigt avslut!
Inte riktigt lika hett efterlängtat, men ändå varmt välkommet, är Freedom Planet 2. Egentligen skulle det redan ha kommit, men de sköt upp det ett år för att bygga ut och fila på det, och bara det låter otroligt lovande i mina öron. År 2015, då det första spelet kom till Wii U, var det en Sonic-dödare, och om Sonic Mania inte hade gjort entré hade jag varit fullt nöjd med att Freedom Planet tog över som kungen—eller drottningen—av maskot-plattformsspel. Med det sagt ser jag fram emot att se båda dessa fortsätta tävla om vem som blir maskoten på täppan.
The Last of Us Part 2 i all ära, men mer intressant från Sonys sida är Ghost of Tsushima. Bara stämningen i den första trailern var ren magi, och Sucker Punch har mitt förtroende för att göra bra spel. Men om jag får tala från hjärtat är det simplare ändå: jag älskar öppna-värld-spel, och jag älskar att klättra på saker i TV-spel. Kombinerar man dessa två underbara ting med feodala japan, har jag svårt att tänka mig något annat än en fullträff.
En annan genre jag inte kan få nog av är Metroidvania, och nästa år kommer mannen som bidrog med vania i den sammansättningen att påminna oss varför vi älskar genren med Bloodstained: Ritual of the Night. Jag spelade faktiskt demot för några år sedan—på en supersvag PC, ca. 15 fps—och kan konstatera att känslan är helt rätt. Det är visserligen inga små stövlar att fylla, för att inte tala om hur mycket genren har utvecklats sedan Ecclecia år 2008, men av det NES-inspirerade sidospelet Curse of the Moon att döma tror jag Castlevanias efterträdare är i goda händer.
Utöver det väntar jag spänt på två kickstarterprojekt. Det ena heter Flynn: Son of Crimson, ett 2D-plattformsspel med ‘Metroidvania-inslag’, vars pixelanimation får det att vattnas i munnen. Den andra är Hazelnut Bastille, som tar stor inspiration av Zelda och 16-bitarseran. Indie-utvecklarnas renässans tågar vidare, med andra ord. Red Dead vadå?
Ja, jag vet: ju mer man hajpar upp ett spel, desto mer besviken blir man när det inte lever upp till förväntningarna. Men å andra sidan, om ett spel man har hajpat upp faktiskt lever upp till sin potential, eller till och med spräcker den, blir glädjen dubbelt så ljuv. Att få uppleva en Breath of the Wild ibland gör det värt att behöva genomleva en Yooka-Laylee eller Sonic 4.
