Låt oss prata om hajp (äkta stavning)
Få saker är så roliga som att spela TV-spel. Tja, det skulle väl vara att längta efter att få spela TV-spel. Det mänskliga psyket är underligt ibland: du har förmodligen redan ett dussintal spel som, om du bara plastade av det och satte det i maskinen, du förmodligen skulle digga precis lika mycket, men det är just det där nya verket på horisonten som lockar mest. Inte sagt att det inte alltid är berättigat: det kanske handlar om en spelserie du vill se mer av, eller en studio vars spel aldrig prickat fel hittills. Eller så är det helt enkelt roligt med hajp! Likasinnade människor eggar på varandra och skapar en storm av positiva känslor! Motargumentet är förstås att om spelet inte levererar, blir besvikelsen desto mer bitter: se bara på Mighty No. 9, ett enligt mig hyfsat spel, men inte Mega Man-hyfsat, som utlovat, och det var oförlåtligt. Men även det motsatta kan vara sant. Om man tillåter sig själv att hajpa upp ett spel, och det levererar med råge, blir minnena för spelet desto starkare.
Bara för någon månad sedan spelade jag om Golden Sun. Första spelet, och för första gången på... tjugo år? Att kalla det nostalgiskt vore en underdrift, minnena bara flödande tillbaka. Speciellt minnena från då jag längtade till uppföljaren. Jag hade spelat igenom spelet två eller tre gånger vid det laget att jag fick nys The Lost Age, och de månaderna som ledde upp julen gjorde mig galen av längtan. Jag kunde inte få det ur tankarna! Hade spelet inte levt upp, hade hela året varit förstört. Men det gjorde det. Den ultimata Golden Sun-upplevelsen. Förutom ett slut som bara skrek ”fortsättning följer!” En fortsättning som jag fick vänta på i sju år, vilket på den tidens var en evighet! Och visst, hajpen var astronomisk även för Dark Dawn till DS, jag åt det med hull och hår, men cliffhangern var kvar, värre än någonsin. Nåja, jag kan inte påstå att andra spel inte distraherade mig under tiden. När Breath of the Wild först utannonserades kunde jag inte bry mig mindre om någon jämrans gyllene sol. Ett 3D-Zelda som efterliknade det första spelet i frihetsgrad hade jag trots allt väntat hela livet på. Nintendo måste ha brutit någon naturlag; så bra som spelet var, med den graden av hajp, borde inte vara möjligt. Jag bodde i Hyrule. Kom försent till jobbet en gång. Fick ont i bröstet av att ha suttit still och gejmat för länge! Hundra tusen procent värt det.
Tack vare spel som Breath of the Wild och Golden Sun har jag aldrig kunnat hålla med de som säger att hajpa är ett gift. Bra hajp plus bra spel är en alltför vinnande kombination. Men sa jag det inte själv alldeles nyss: de spel som inte levererar gör smärtan oumbärlig? Jag sa att det var ett motargument, inte en universell sanning. Ta Shenmue 3 som exempel: det kändes inte som ett modernt spel, vissa animationer var klumpiga, att behöva äta stup i kvarten var ingen smart spelmekanik, storyn var av varierande kvalitet, osv; efter arton år av förväntan förstår jag mycket väl hur dessa tillkortakommanden kunde kännas som en kniv i ryggen. Men jag tyckte om det i alla fall. Det liksom kändes rätt, och hade dessutom råläcker världsdesign. Samma princip med Sonic 4, båda delar. De kom ut under ett av Sonics största svackor, jag hade nästan gett upp hoppet om att någonsin få ett bra 2D-spel igen, så när nästa spel lovade att vara en uppföljare på klassikerna var jag där i vått och tort. Om någon skulle peka ut för mig att fysiken kändes helt fel, musiken var ett nedköp, spelet var på tok för kort, så skulle jag bara nicka och hålla med. Jag skulle dock peka ut att bandesignen fortfarande var rätt okej! Och fartkänslan fanns kvar! Nej, det hade ingen rätt att heta Sonic 4, men ändock hade jag skoj. I båda dessa fall kan man säga att hajpen gjorde det lättare för mig att acceptera spelen för vad de var. Jag ville gilla dem, och spelen var ändå såpass bra att det fanns goda bitar att hänga upp sig på.
Okej, så jag vill alltså mena att hajp är alltigenom bra? Vi borde hajpa upp allt, ignorera alla felaktigheter, så kommer världen bli en bättre plats! Nja, kanske inte. På samma sätt som hajp kan skapa en positiv känslostorm, kan det ju också skapa stress. Detta skrev jag om för ca fem år sedan, att den sinnesstämningen man har under tiden man längtar kanske inte matchar storheten i ett så efterlängtat spelsläpp. Sedan dess har både Metroid Dread och Tears of the Kingdom gett mig liknande våndor, i synnerhet Dread, som var ett sånt där önskespel som bara händer ett par gånger per decennium. Hur bakvänt det än låter, kan man få känslan att det är jag som måste leva upp till spelet, inte tvärt om. Det blir mitt fel om spelet är mediokert, för jag hade det inte i mig att uppskatta det. Det blir svårt att känna efter var ens egna, riktiga åsikter slutar och “copium” tar vid. Detsamma kan jag ibland känna inför spel där hajpen kommer från andra människor. Visst känner vi alla till spel som hela internet prisar, men man själv inte klickar för; många slår bakut, gör video-essäer om varför de faktiskt är överskattade, men själv har jag instinkten att liksom inte vilja vara i vägen. Javisst självklart är Final Fantasy IX ett mästerverk... jag menar striderna är kanske en gnutta långsamma och storyn inte alltid bäst... m-men det är ett riktigt bra spel jag lovar!
I slutändan kan jag nog sträcka mig till att hajp kan vara ett tveeggat svärd. Ändock, ett svärd jag inte kan leva utan. Det viktigaste är att man hajpar ansvarsfullt. Att man tillåter lite svängrum för livets svårigheter, att inte låta andra människors standard styra för mycket. FFIX är ett bra spel, för övrigt, men klart det sämsta från PS1-eran. Som det ser ut just nu har jag faktiskt inte många spelsläpp i år som jag riktigt brinner för; Plucky Squire verkar trevligt, likaså Star Wars Outlaws, och Eiyuden Chronicles, men ingenting i samma klass som Golden Sun 4. Det känns faktiskt skönt. Det ger mig tid att fokusera min energi på spel som stått och väntat på sin tur i hyllan, och att, som japanerna säger, förbereda mitt hjärta på när hajpmaskinen rycks igång igen.
