Speltidningar och jag
Året var 1994, September den fjortonde. En viss tidning, älskad av Nintendo-fans, dök upp på hyllorna en sista gång. Jag var sex år gammal, hade ingen kännedom av denna sorgens dag; tvärt om, det skulle visa sig att den här tidning, Nintendomagasinet, skulle bli en betydande del av mitt liv. I staden nära mitt sommarställe fanns nämligen ett antikvariat, där dessa olyckligt lottade tidningarna dök upp titt som tätt. Varje år växte vår samling, och på den vägen fick jag lära mig allt möjligt om NES, SNES och Game Boy. Vilka spel som var heta, vilka jag borde undvika, och ovanpå allt detta, serier baserade allas våra favoritkaraktärer från Nintendo. Jag minns att min mamma inte alls tyckte om dem, men att jag bad om att få de lästa för mig om och om igen, vilket förmodligen inte är helt orelaterat. I vilket fall, en fantastisk introduktion till speltidningarnas underbara värld, en värld jag har levt i ända fram till dess undergång.
Tro inte att det bara bar Nintendo som ville visa upp sig i kioskerna. Sega hade sin ”Sega Force”, som vid varje tillfälle gav en passiv aggressiv pik till Nintendo, och när Sony kom med i bilden, fanns också Playstation-magasinet. Just den tidningen har haffat ett extra stort hörn i mitt hjärta, då det var den första tidningen jag själv köpte med egen månadspeng. Det var ett specialnummer som handlade om fightingspel, vilket inte var min favoritgenre, men jag var avsevärt mindre petig på den tiden, och kunde inte få nog. Efter det dröjde det inte länge förrän jag sökte upp ett ”ordinarie” nummer från min lokala livsmedelsbutik. Det har sina slitmärken kvar, ska ni veta! Läste den sönder och samman, och hängde sedan på låset för nästa nummer. Inte nog med att den här tidningen, till skillnad från Nintendomagasinet, handlade om nya och heta titlar, vilket kickstartade min besatthet av spelnyheter, man fick också prova på spelen via den inkluderade demoskivan! Det var som om himlens portar öppnade upp för mig. Så många spel att spela på en och samma gång! Som sagt, man var mindre petig, men för mig i detta skede av livet gjorde det mig till en slav för Playstations eminenta tidning
Det är åtminstone så jag minns det. I verkligheten tror jag inte jag någonsin köpte mer än kanske fem, sex nummer. De flesta demoskivorna har tyvärr också försvunnit sedan dess, likaså mina minnen om vad det var jag faktiskt upplevde, annat än Metal Gear Solid och Tombi. Kanske var jag aldrig rik nog att prenumerera, med mina hundra kronor i månaderna, och kanske var det rent av så att det var ungefär då som Dragon Ball började komma ut i Sverige, som blev min plånboks nästa stora fasa. Tur då att en ny tidning nalkades. En som skulle bli helt och hållet gratis. Mycket kritiskt kan sägas om GameReactor, men faktum är att de var mitt liv under mina tidiga tonår. Likt Playstationmagasinet lät det mig ligga på topp med spelnyheter, den här gången uta Playstations agendan. Det märktes att de som skrev för GameReactor älskade spel, punkt, och man kände av passionen varje recension och förhandstitt. Varje skribent kändes som en unik person; Mäki gillar att vandra och äger illrar, Mikael är ett stort fan av japanska RPG och Japan i allmänhet, Petter har kroniskt ryggont och gillar actionrökare, osv. Än idag händer det att jag drar fram något nummer ur högen jag sparade, och låter klockan vridas tillbaka till en enklare tid i spelhistorien.
Men men, internet förstörde allt, som så ofta är fallet. När du kan få nyheterna sekunden det händer, försvinner ju lite av tidningarnas funktion. Gamereactor fick ett mindre format med sämre papper för att spara pengar, men det räckte inte för evigt. Men där de hade en hemsida att falla tillbaka på, var det många som föll rakt ner i graven. En del tidningar, som Level, började satsa mer på krönikor, utvecklarintervjuer och retrospektiv; större artiklar med mer substans, men inte ens det hjälpte. Den tidningen jag kommer att sakna mest är nog Club Nintendo Magazine. Nej, den var inte lika proffsig som GameReactor, inte på långa vägar, men det hade charm till tusen, hajpade upp mig inför kommande Nintendo-spel och, viktigast av allt, erbjöd saftiga medlemserbjudande, exempelvis att få köpa Nintendo DS en månad innan releasedagen, eller GameCube-samlingen med Zelda-spel. Med Club Nintendo kändes det som att jag var med i, tja, en klubb, exklusivt för oss som gillade Nintendo extra mycket!
Mig veterligen finns det i dagsläget bara en speltidning kvar i Sverige: Robot. Jag vet inte mycket om den, förutom att framsidan ofta belyser Fortnite och Minecraft och allt det där andra som kidzen gillar. Jag hejar på den, hoppas innerligt att den får fortsätta. Och att den kan inspirera en framtida generation att se tjusningen i papperstidningar, och vem vet, starta upp något nytt. Vi har en framtida prenumerant här!
