Behöver vi ens originalutvecklarna längre?
Vi lever idag i ett stagnerande landskap för TV-spel. Förra året miste över 10000 människor sina jobb i spelindustrin, och på bara en månad in i 2024 lades två tusen till på den siffran. Fast det är väl förståeligt, eftersom spel nuförtiden inte säljer så bra och studior överallt kämpar med att nej vänta nu spel säljer rekordbra och företagen har aldrig varit så rika! Kontrasten får oss alla att klia oss på huvudet. Uppenbarligen har de råd att behålla folk, så varför? Man vill inte gärna tänka på den uppenbara, dystra förklaringen. Att aktieägarna kräver exponentiell vinst. Att även om det finns nog med pengar, får de inte användas till faktiska människor; de ska finnas där som nummer på en skärm så att några få rika knösar kan känna sig malliga. Vilka är egentligen dessa knösar? Vad är det för skuggorganisation som har hela ekonomin i strupgrepp, och vad händer om man går emot deras vilja? Det är inte utan att man förlorar hopp för hela industrin, trots alla storspel som dök upp på rad förra året.
Men, som jag alltid säger, det är tur att vi har indie-studior. Tack vare dem behöver vi inte oroa oss för att kreativiteten dör. Jag vill faktiskt gå steget längre. Tack vare dem behöver vi kanske inte ens de gamla utvecklarna längre.
Minns ni när Metroid var på väg att gå en långsam död till mötes? Det var inte Nintendo som gav Samus nytt liv, det var Milton Guasti, en superdedikerad entusiast som tillbringade tio år av sitt liv till att skapa det många kallar för det bästa Metroid-spelet i 2D. Året var 2016, och jag kunde knappt tro vad jag spelade. AM2R var inte ”bra för ett fanspel”, det var bra, punk. Nej, utmärkt! Lika bra som ett äkta Nintendospel på alla sätt och vis! När den berömda texten ”See You Next Mission” visades i slutet, fick jag en tår i ögat. Jag hade nästan förlorat hoppet på att vi någonsin skulle se ett Next Mission. Nu kände jag bara att det inte spelade någon roll längre om Nintendo lät serien dö; underbara människor som Milton ser till att serien inte bara fortsätter, utan gör det med samma kvalitet vi förväntar oss, eller bättre. Rom-hacks har funnits sedan emulatorernas begynnelse, gott om imponerande verk, men dessa handlar oftast om att remixa befintlig grafik och musik, som en expansion till originalet. Detta är något annorlunda. Detta är Metroid rakt igenom.
Det är också desto svårare att tillverka. Copyrighten ägs trots allt av någon annan, så inga pengar får byta hand. Inte undra på att det är 8 och 16-bitseran där scenen är som mest aktivt, och bland dessa är ingen mer aktiv än Sonic-communityn. Sega är lite snällare än Nintendo vad gäller advokater, men också för att Sonics gameplay är ikonisk och efterlängtad av fans. Exemplena är otaliga, men de flesta projekt är antingen inte färdiga, eller så är de för korta för att korta ”äkta”. Sonic and the Fallen Star verkar lovande, om det inte kraschade på min dator. Likaså Before the Sequel och After the Sequel, som är för gamla för stackars Windows 10. Men det finns ett spel som, för bara några år sedan, nådda hela vägen! Sonic Triple Trouble 16-bit. Visserligen ännu en remake, men en sådan som likt AM2R filar på originalets idéer så grundligt att det står på egna ben. De fick knappast T Lopez för musiken, eller ens återupplivade Michael Jackson, men i alla andra avseenden är detta ett fjärde klassiskt Mega Drive-Sonic. I längd ungefär som Sonic 1, tight bandesign och kreativa bossar. Ett spel som, när man kör maraton genom klassikerna, förtjänar att inte skippas.
Faktum är att ju mer research jag gör, desto mer förstår jag hur djup denna uppsjö av fangjorda verk egentligen är. Speciellt till NES; det tycks inte finnas något slut på rejäla verk, både uppföljare och original. Battle Kid var poppis för ett tag sen, vill jag minnas. Mario Adventure är en omtolkning av Mario 3, och Metroid fick ännu en spark i baken av Rogue Dawn, en inofficiell prequel. Jag borde inte vara förvånad, med tanke på hur djupt konsolens grafikstil har satt sina spår hos indie-utvecklare. Så varför inte ett NES-inspirerat indie-spel som faktiskt bygger på serier från NES? Just detta får vi med Mega Man: Rock N Roll. Vem behöver Mega Man 12 med spel som det här! Inte bara är grafik och musik egengjort, banorna känns fräscha, kreativa på ett sätt som får mig att glömma att Capcom inte ens sneglat på spelet. Som namnet skvallrar på så kan du även spela som Roll, vilket ger ännu mer variation. Svårighetsgraden är snäppet över väntat, men är du en rutinerad Mega Man-spelare är det inget du inte kan erövra.
På samma sätt som indie-spel har börjat röra sig mot spel likt PS1 och N64, marscherar även tappra fans framåt med fan-uppföljare. Dock inte lika fort. En extra dimension kräver extra resurser och tid, vilket vid det laget lika gärna kan användas för att skapa något eget. Sedan finns det folk som Kaze Emanuar, som har suttit i åratal och filat på Mario 64-motorn till perfektion, och efter ett antal imponerande små verk nu jobbar nu på en proper uppföljare. Return to Yoshi's Island. Så läckert att jag storknar! Med andra ord, hur dystert det än ser ut åt det officiella hållet, kunde jag inte be om bättre hopp för framtiden: i takt med teknologins framåtmarsch, att mer avancerade konsoler blir lättare att efterlikan, kommer gränsen bara att puttas fram. Jak and Daxter 4? Medievil 3: Reboned? The Last of Us Part 2: Good Version? Jag menar, vi har redan fått Black Mesa. Ett av många spel gjorda av underbara entusiaster jag har att spela tills dess.
