Spel som inte får glömmas bort: Helltaker
Jag har ett hett tips till att få speltiden att räcka till: spela korta spel! Jag menar då faktiskt korta spel, de som varar en timme, inte fem. Ett inte helt udda koncept för egen del, som växte upp med Piff och Puff 2 till NES och Mario Land, men du behöver inte nödvändigtvis vända dig till retro för det behovet. Korta indie-spel växer nästan på träd, och det finns ett spel i synnerhet som är definitionen av kort men mättande, något som likväl har inspirerat och väckt känslor. Jag pratar såklart om A Short Hike Helltaker.
Tio skärmar. That's it. De är inte ens svåra, när man väl förstått hur spelet tänker. Det hela tar slut innan du vet ordet av, men tro mig, du glömmer det inte i första taget. Spelet går ut på att lösa rutbaserade pussel, och som belöning får du prata med en av tio demontjejer i hopp om att rekrytera dem till ditt harem. Det är därför du är i helvetet: du insåg en morgon att det du ville ha mest av allt i livet var ett harem av demonkvinnor, och inget pris var för högt! Hon ställer en fråga; väljer du rätt hänger hon med, annars är du dödens lammunge och får göra om pusslet. Konceptet är bäng, men om du, som jag, är en sucker för läcker karaktärsdesign lär du snart glömma den lilla detaljen. Och om inte det, så den svängiga temalåten som följer med under 90% av äventyret. Att se din lilla karaktärsavatar dansa på brädet hjälper när pusslena blir, tja, djävulska i sin svårighetsgrad. Men du bara måste klara dem! Du vill se hur nästa demon ser ut. Du vill se om din haremdröm går i uppfyllelse. Och varför säljs specialversionen med ett pannkaksrecept, när spelet i sig är gratis?
Stopp där, kanske du nu tänker, är inte det här bara en ursäkt för gubbsjuka tölpar på nätet att rita snuskig fanart? Ja. Det är precis vad det är. Utvecklaren, som går under namnet Vanripper, har medgett detta faktum fullt ut. En av hans största inspirationskällor ska tydligen ha varit att det inte fanns tillräckligt med kulturrikt material på kvinnor i frack och kavaj, enligt hans tycke. Om du nu känner dig smått äcklad, och din åsikt om mig som rekommenderar detta sjunker som smågrus i sjön, så har jag detta att säga till mitt försvar: det handlar inte enbart om porr. Det handlar om wholesome porr. De tio demonbrudarna—spoiler—hänger mycket riktigt med vår gigachad-protagonist hem till jorden, där det insinueras om att gott om sexy-tajm inträffar, men det är egentligen inte han som har sitt harem, snarare haremet som har honom. Demonkvinnor från helvetet låter sig inte hunsas, de där på deras villkor, för att de diggar hans sällskap. Jag, öh, gjorde en del research genom fansens olika konstnärliga hyllningar till spelet, och förvånansvärt mycket fokuserar just på detta: relationerna karaktärerna emellan. Mer ”klia Cerberus bakom örat” än ”sätta på Azazel” (som är best girl btw).
Hmm, kanske inte så kort spel trots allt. Att gå igenom alla val, och att hitta det hemliga slutet, kan ta så mycket som två timmar. Kanske två och en halv, om man räknar med DLC-kapitlet. Att sedan ta del av communityns rikedomar lär ta tjugo. Nämnde jag att Vanripper själv har ritat officiella seriestrippar? Världen behöver mer utvecklare som honom. Han hade en vision, struntade blankt vad omvärlden skulle tycka, och lät internet göra sin grej. Ingen djup gameplay, ingen advancerad lore, bara sexigt-men-samtidigt-gulligt sköj. Det finns klart värre saker att ha inneboende i huvudet utan hyra.
