Spel så det räcker livet ut
Gabe Newell! Såklart, om det är någon TV-spelsgestalt skulle ha överlevt apokalypsen, så är det Lord Gaben. Han reser sig från stolen, och går närmare... men något känns off. Jag kunde ha svurit på att han har skägg nuförtiden. Han ser också yngre ut, och han har den den Jesusrocken på sig, som man brukar se honom i memes. Och var han alltid genomskinlig? Jag känner en rysning genom kroppen, då jag kopplar det jag ser: det här är denna världs version av Gaben, tillbaka som ett spöka, förmodligen lockad av alla TV-spel runtomkring oss.
Han säger inte ett ord. Han tittar först på mig, sedan på spelhyllorna, och tillbaka till mig. Det ser lite ut som att han har en fråga i blicken. Och plötsligt, som en blixt från klar himmel, förstår jag varför spelen verkade bekanta. Allt det här är mina spel! Shadow of the Colossus, Nier Automata, Crackdown 2, Viking: Battle for Asgard, Kejsarens Nya Stil till Game Boy Color; Listan fortsätter... och fortsätter, och fortsätter... herregud. Inte bara är det mina spel, det är specifikt de spel jag ännu inte spelat! Det här rummet är en manifestation av min backlogg! Gaben håller plötsligt fram sin hand, och räknar på fingrarna. Ett, två, fyra, fem... aha. Jag förstår. Han ställer mig en fråga: av alla dessa spel jag ännu inte spelat, vilka är de fem som är ”viktigast”? Med andra ord: om jag skulle få chansen att åka till den där hypotetiska stugan uppe i bergen där jag kan gejma ostört 100% garanterat, vilka fem spel skulle få åka med?
Jag kastar blicken ut över hyllorna. Över havet av spel. Fem stycken... en nästan omöjlig uppgift. Det finns ett flertal serier jag vill ge mig in på, exempelvis Lego-serien och Harry Potter-spelen, men om jag måste välja fem separata spel... tja, den listan domineras nog mestadels av RPG-genren, och av god anledning: varje spel tar någonstans mellan 30 och 100 timmar att klara. Bara Persona 4 tog mig en månad. Men det är också därför att jag dras till dem: bandet till spelet blir djupare ju mer tid man tillbringar med det. Och just nu, om jag skulle få för mig att hoppa in i ett sådant, så skulle jag nog välja Chrono Cross. Jag spelade det sommaren då jag skulle fylla femton, innan jag började gymnasiet, och det lämnade ett såpass stort intryck att jag än idag kommer ihåg stora handlingsmoment. Det känns som att om jag ska spela om det, bör det bli snart, innan jag hinner bli spoilad, vare sig det är internet eller mitt eget minne som gör det. Å andra sidan, det finns ett annat spel som har en del gemensamt med Chrono-serien, ett spel till DS som heter Radiant Historia, som också har med tidsresor att göra. Jag har suktat efter att få spela det spelet sedan All Gen Gamers gjorde mig nys om det, mer än tio år tillbaka, och det sitter där i hyllan och väntar. Väntar och väntar...
Det här är inte lätt. Jag försöker minnas alla konsoler jag ägt, och spel jag velat spela till dem, men inte kunnat. Faktum är att jag har gjort mitt bästa för att täppa till dessa hål: jag har spelat Banjo-Tooie som vuxen, jag gav Alundra en ärlig chans, och så sent som i år spelade jag igenom Toy Story 2. Men Tombi, till PS1, det är fortfarande orört. Åtminstone fullversionen: när jag var liten hade jag en demoskiva med det spelet på, och det var så häftigt att jag storknade. Man kunde hoppa in i bak- och framgrunden! Man kunde kasta grisar på andra grisar! Det hade animerade filmsekvenser! Tyvärr går originalet—och dess uppföljare—för lite väl många pengar nuförtiden, så när jag väl spelar det får det bli mina nedladdade exemplar på Vita eller PS3. Men fram tills dess finns det andra plattformsspel jag har väntat länga på att ge mig på på allvar, och de som känner mig kanske blir förvånade när jag säger att Donald Duck in Maui Mallard till Mega Drive förtjänar en plats på listan. Liksom har jag inte redan spelat sönder det tillsammans med storasyskonen? Nej, de har spelat sönder det, jag har i princip bara kommit så långt som femte banan, trots att det var ett av mina favoritspel till Mega Drive på den tiden. En rätt vanlig historia för oss som föddes sist i familjen. Stilen och stämningen var mörkare än gemene Disney-spel, och man fick spela som en ninja, vad mer kan man begära?
Det är inte utan att man ställer sig själv frågan: varför? Om jag nu längtar till de här spelen så mycket, varför har jag inte spelat dem ännu? Svaret är lika enkelt som det är pinsamt: rädsla. Specifikt: rädsla för att svika spelen, genom att inte kunna tycka om dem så mycket som jag känner att jag borde. Kanske har det återigen att göra med att jag föddes sist, och att min spelsmak formades av mina syskon till den grad att än jag idag, om än irrationellt, ibland har svårt att fullt ut omfamna min egen. Tanken att spela Riven och upptäcka att jag inte alls gillar det skulle kännas som ett svek. Det spelet var en del av våra liv i många, många år, då vi sakta men säkert försökte lista ut vad allting betydde och hur man tog sig vidare. Återigen, mest mina syskon. Men, det är också ett faktum att när jag spelade igenom Myst på egen hand, så diggade jag det enormt. Risken är inte överdrivet stor att jag inte skulle gilla även Riven, eller dess uppföljare. Storyn är ball, nostalgin finns där; tiden är sannerligen mogen för ett återbesök.
Oj, var det där fem spel redan? Är det verkligen mina slutgiltiga svar? Det känns som jag bara valde de fem första jag kunde komma på. Fanns Wario Land: The Shake Dimension med på listan? The Great Ace Attorney? Borde jag ens ha tagit med spel jag spelat förut, även om det var länge sedan? Räknas spel som jag skulle kunna låna av min kusin? Och hur förhåller jag mig till alla de spel som min bror har rekommenderat: visst borde Outer Wilds vara med? Och är det rättvist att jag inte har med rytmspelet från Kingdom Hearts, när—oj då!
På tal om Kingdom Hearts, vartenda spel på hyllorna började precis ge ifrån sig ett starkt ljus. Det bländar mig... och drar i mig, från alla håll, som om de greppat tag i mig med osynliga klor. Spelen lyfts upp i luften... och ur dessa öppnas revor i luften. Tiotals, femtiotals, hundratals! Överallt, från alla vinklar, öppnas dimensionsportaler! De leder till världar baserade på spel. De leder till spekulativa världar där Ouya blev en superhit, eller där TV-spelskraschen 1983 aldrig ägde rum. Allt detta vet jag på ett instinktivt plan, men det är svårt att koncentrera sig för smärtan. Det är alltså såhär det känns att bli sliten i stycken. Men varför? Vad är det portalerna vill? Är de sura för att inte just deras spel hamnade på topp 5-listan? Jag kan säga direkt: ingen är lika sur som jag! Vad tänkte Gaben på egentligen: det är klart jag inte kan välja ut bara fem spel! Hela min backlogg är min viktigaste backlogg, och vilka jag prioriterar beror helt på mänskliga faktorer relevanta för stunden!
Bra eller dåligt, långt eller kort, japanskt eller amerikanskt... jag älskar alla spel!
Med ens avtar smärtan. Överallt runtomkring mig stängs dimensionsrevorna, jag är tillbaka i butiken. Gabens spöke svävar framför ögonen... och han ler. Jag kan känna att jag har kommit fram till just det svaret han var ute efter. Och med det svaret, kommer klarhet. Det var aldrig så att dimensionsportarna drogs till mig... det var jag som skapade dem! Min gränslösa kärlek till TV-spel spräckte verklighetens väggar och spillde över uti tid och rum. Inte undra på att världarna tycktes spegla mina egna innersta önskningar! Wii U, Sega Dreamcatch, till och med Ragnarök Online och den apokalyptiska ödemarken: de formades av de känslor mitt hjärta bar på, på gott och ont. Så när jag vägrade att tro att TV-spel skulle ta slut med apokalypsen, formades den här ”spelbutiken”. Just därför fick jag träffa Gabe Newell, som avsiktligt triggade känslan av osäkerhet om vilket spel jag vill spela härnäst, en känsla jag känner till alltför väl. Allt för att få mig att inse enkla sanningen: om jag verkligen älskar TV-spel, då kommer mitt hjärta leda mig till de spel som är viktiga för mig att spela.
Gabens efterbild försvinner, och med honom, även spelbutiken. Hela världen täcks av ett varmt ljus... och plopp, då var jag visst tillbaka i mitt eget lilla bo! Jodå, det här är min värld: alla spel står där jag lämnade dem. Jag kan inte direkt säga att jag har blivit klokare av allt det här. Jag är knappast den enda som gillar TV-spel, så varför just jag? Kan jag använda dessa krafter som jag vill? Vad blir konsekvenserna för kvantfysiken? Kommer de som kidnappade mig förut att försöka igen? Om de här frågorna någonsin får svar, det får tiden utvisa, men de har i alla fall påmint mig om en obestridlig sanning. Så mycket som jag spelar spel, pratar om spel, omringar mig själv med spel... tja, jag kan nog lugnt säga att jag har spel så det räcker. Kanske till och med livet ut.
