Shantae är grymt, men vad händer härnäst?
Det var en gång en youtubare vid namn Happy Video Game Nerd. Som namnet antyder var hans shtick ”Angry Video Game Nerd, fast tvärt om”: han pratade bara om bra och underskattade spel. Och det var genom honom jag fick vetskap om Shantae. Inte för att han gjorde ett avsnitt om serien; han nämnde det bara i förbifarten under hans recension av Mega Man 10, att ”till och med Shantae kommer att få en andra chans.” Det var en enkel screenshot på en artikel, där de visade en konceptbild. En kvinna klädd i rött silke, sittandes framför en dörr i ett hus som taget från Disneys Aladdin. Jag visste ingenting om serien, men fick snart reda på att originalet var ett av Game Boy Colors mest sällsynta spel, och en pärla dessutom. Artikeln gjorde reklam för uppföljaren, och det var nog för att få mig att köpa det när det äntligen släpptes, åratal senare.
Jag har varit tokförälskad i allt serien står för sedan dess.
Del två i serien var ett kvalitativt plattformsspel där charmen och humorn vägde upp för diverse skavanker, men det var uppföljaren, del tre, som på riktigt satte Shantae på kartan. Pixelgrafik bland det finaste jag sett, perfekt humor, oförskämt catchy musik, spelkontroll av kristalliserad glädje; detta var ett renodlat mästerverk, Metroidvania när det är som allra bäst. Ett sånt där spel som, även om jag bara spelat det en gång, äger en del av mitt hjärta. Det fjärde spelet nådde inte riktigt lika högt—det var inte längre Metroidvania, och storyn inte lika klyftig—men del fem drog tillbaka serien på rätt spår, om än inte riktigt lika klockrent som trean. Det är ingen överdrift säga att Shantae betyder mer för mig än de flesta Nintendo-serier, vilket kan illustreras av ovan bild: den kompletta samlingen av Shantae-spel till Switch från Limited Run Games, samt den officiella artboken (som jag fick som julklapp av min gode vän; tack Daniel!). Pirate's Curse är numera värd över fem tusen kronor på ebay.
Komplett... det ordet gör mig fundersam. För hur mycket jag än älskar serien, känner jag att dessa fem spel redan har gjort det mesta de kan göra i sin genre. Storyn i femman gav inte direkt någon känsla för att det kommer ta slut än på ett tag, men samtidigt, var någonstans kan serien ta vägen i framtiden? Kommer uppföljaren vara ännu ett Metroidvania, med samma typ av uppgraderingar, samma struktur, samma humor? Ärligt talat skulle jag fortfarande käka det med hull och hår, men tanken drar igång fantasin. Om jag plötsligt började jobba som kreativ regissör hos Wayforward, hur skulle jag välja att sköta Shantaes framtid?
Jag kan föreställa mig flera alternativ. Det första, och mest uppenbara, är just Metroidvania-vägen. Jag skulle däremot göra det lite mer storytungt: de har hintat och teasat om Shantaes mamma och hennes andevärld, och i det här spelet skulle Shantae, tillsammans med sina vänner och fiender, åka ut till en skärgård där ande-energin tycks vara starkare än vanligt, och precis som i Pirate's Curse får vi undersöka flera olika öar med olika teman. Jag vill dock se dem mer sammankopplade; kanske att man tar sig till ett nytt område på ö nummer tre genom att bli skjuten ur en kanon på ö nummer ett, eller man lär sig simma och kan ta sig mellan öarna utan skeppet. Ett skepp som för övrigt kan uppgradera för att öppna upp nya vägar. Man spelar man inte heller bara som Shantae den här gången: Sky, Bolo, Rottytops och Risky får alla vara med, och man byter karaktär med antingen d-padden eller vänstra analogspaken, beroende på inställning. Det finns även stöd för co-op. Storyn kommer att kretsa mycket kring Risky och Shantaes relation som frienemies, och det blir förvånansvärt känslosamt mot slutet.
Eller, om vi vill gå bort ifrån genren helt och hållet, skulle jag heller inte ha något emot ett spel indelat i fler, mindre banor. Förra året spelade jag Kickstarter-spelet Flynn: Son of Crimson, och mer så än Half-Genie Hero är det härifrån jag vill ta inspiration: korta banor som man väljer från en karta, där fokus ligger på ett mer djupgående stridssystem. Storyn skulle nu istället ligga på att Mimic hittar en ny ö full av robotar, en kvarleva från en urgammal civilisation som har kopplingar till andevärlden. Någon eller något har fått robotarna att komma tillbaka till liv, och det är upp till Shantae att gå till botten med det hela, och skrota hundratals plåtniklas på vägen. Det här spelet skulle experimentera med ett rudimentärt skill-tree som ger nya movez med håret såväl som som nya sätt att utforska banorna.
Utforska... om vi verkligen vill snacka utforskning, då räcker det inte längre med två ynka dimensioner! Jag är nämligen redo för Shantae att förvandlas till en Banjo-Kazooie-utmanare! Nog för att något i stil med God of War också skulle fungera, med mindre blod och mer hår, men just samlarspel är tragiskt underrepresenterat i vår underbara spelvärld, och Shantaes stil och atmosfär skulle passa som handsken. I ett 3D-spel behöver vi inte ta ut svängarna för nya områden alltför mycket: gamla hederliga Sequin Land duger fint, med Scuttle Town som hubbvärld. Åtta världar står på menyn, inspirerade av platser vi sett i tidigare delar av serien, nu som collectathon-banor. Jag vill fortfarande att storyn ska ge oss något nytt om andarnas värld, så jag föreslår att det huvudsakliga föremålet hon samlar ska vara delar av en splittrad ande som, när den väl bli sammansatt, ger en ledtråd till mysteriet kring Shantaes mor.
Jag skulle kunna fortsätta. Shantae har oändlig potential! Vill vi tänka lite utanför lådan, varför inte ett racing-spel på flygande mattor, som i den där banan i Half-Genie Hero? Shantae Summer Sports, som lyfter fram seriens mer, ehm, kulturrika sida. Eller kanske ett dating-spel, där en kärleksgud har brutit sig loss och skapat ofog, och endast genom att ragga upp någon—oavsett kön—och visa äkta kärlek kan Shantae besegra den! Det är det fina med den här serien: storyn är redan så knäpp att i princip vad som helst skulle funka. Tänk er en edgy reboot: Shantae and the Nightmare of Death, där vi tio år efter apokalypsen ser en skärrad Shantae med robotarm, vars enda mål i livet är blodig hämnd på… okej då, kanske inte riktigt vad som helst. Men oavsett vad som händer med Shantae och gänget i framtiden, kommer jag att stå först i kö för att svälja min stolthet och plocka på mig den fysiska utgåvan från Limited Run Games.
