Försummade, men inte bortglömda
Under en period när PS4an var ny bestod biblioteket till mestadels av gamla spel från PS3-eran, ibland knappt ens märkbart förbättrade. Jag tyckte alltid att det kändes lite fånigt; liksom, PS3an sitter ju precis där i hyllan! Vadå? Vad menar du, ”det gör den inte alls”? Påstår du att du inte behåller varenda TV-spelsapparat du någonsin har ägt och har dem kopplade till din TV? Ja, för mig är det en underlig tanke, men många nöjer sig med att behålla de två-tre maskiner som är relevanta för stunden, och har inte tillgång till äldre spel utanförjust omsläpp. Remakens vara och icke-vara är en lång diskussion som jag hellre sparar till en annan gång; just nu är jag mer intresserad av att blicka tillbaka på dessa äldre konsoler, för faktum är att det även om jag behållit varenda en jag köpt, har jag knappast gett dem den kärlek de förtjänat.
Ta Master System, till exempel. Idag äger jag sju spel till formatet, men under min uppväxt var denna siffra nere på två. De ingick i köpet på loppmarknaden för 50 spänn: Sonic 2 och Castle of Illusion, och ingen av dessa upplevdes i mina barnaögon som något att spela istället för sina motsvarigheter på Mega Drive. Det tog mig fram till vuxen ålder att få upp ögonen för vad jag har missat: ett NES, fast Sega, med mer än sin beskärda del grymma plattformsspel. Game Gear, å sin sida, klarade sig både bättre och sämre i min aktning: där hade vi bara ett spel till en början, men det spelet var Sonic 1, och den versionen tyckte jag nästan bättre om en Mega Drive-ditot. Något år senare, under en vacker sommardag på Gotland, köpte vi Tail’s Adventure, och minnet av att komma hem till min Game Gear och äntligen få spela det håller jag kärt än idag. Nuförtiden är min samling klart större, mycket tack vare min Japanvistelse år 2013, men de spelen ligger just nu och tar upp plats i en låda någonstans, då konsolens skärm har försämrats bortom all användning.
Men det är inte bara Sega som jag hjärtlöst försummat, för hur mycket jag än älskar Nintendo, måste jag erkänna att antalet spel jag faktiskt spelade på Game Boy Color nästan kan räknas på en hand. Pokemon Guld, Wario Land 3, Pocket Bomberman, Zeldas Oracle-spel; många kära stunder framför den lilla skärmen, men inte förrän de senaste åren har jag kunnat utöka biblioteket, och fortfarande sitter många spel i pärmen och väntar på att det blir deras tur. Den lilla mackapären mådde nog inte särskilt bra av att många av Nintendos storspel lyste med sin frånvaro, och att den endast fick två och ett halvt år på marknaden innan Advance steg likt en gyllene sol och bländade oss alla.
Men nåja, en sällan använd Nintendo-konsol är ändå en Nintendo-konsol, och rör vi oss bort från de etablerade märkena kan vi på riktigt snacka bortglömt. Min storebror fick för länge sedan en Atari 2600 i julklapp, tillsammans med fyra spel, och de fyra spelen har förblivit de enda vi någonsin spelade. Han tog den inte med sig den när han flyttade hemifrån, och nu står dessa spel i min hylla, ett monument tillen simplare tid. Men tro det eller ej, jag äger en konsol som är mindre spelad ändå.Den absolut mest osynliga spelapparaten in min samling är... Neo Geo Pocket Color. När jag köpte den i Japan plockade jag upp ett enda spel: något kortspel jag inte begrep ett dyft av. Väl hemma i Sverige fick jag tag på det spelet som berättigade mitt köp: Sonic Pocket Adventure. Jag spelade det kanske en halvtimme. En dag kommer jag onekligen att spela klart det, men efteråt vet jag ärligt talat inte vad för andra upplevelser det finns att få.
Det är inte utan att jag börjar förstår varför somliga väljer att fokusera på bara det senaste. Det kan medföra jobb att gräva fram sina gamla konsoler, hitta rätt kablar och/eller batterier, för att inte tala om att det tar upp plats under sin moderna TV, som kanske inte ens accepterarsignalerna. Med det sagt är det min åsikt att alla konsoler, oavsett hur små, är värda att återvända till. Att ta sig ann jobbet, leta reda på de spel man en gång kanske ville ha men inte hade råd med som liten, eller ta chansen på något helt okänt, kan leda till underbara minnen för livet.
