Spelen räcker, men inte tiden

Om det är något som är mer frustrerande än ett dåligt spel man ville skulle vara bra, så är det ett spel bra spel som inte är tillräckligt bra. Verk där man klart kan se grunderna till något stort—mästerverk, till och med—men som av diverse anledningar inte räcker ända fram, där en enkel patch inte duger. Remakes och remasters i all ära, men ibland önskar man att utvecklarna kunde ta tillbaka spelet, bara i några månader, så att det för gräddas i ugnen lite längre.

Assassin's Creed är ju prakt-exemplet. Det känns lite som om vartannat spel släpptes ofärdigt, och i inget annat spel är detta så tydligt som i trean. Spelvärlden var råhäftig, handlingen på väg att nå sin klimax, atmosfären var på topp... men ingenting klaffade. Det blev ett hafsverk som totalt slarvade bort sitt vinnande koncept. Sätt spelugnen på 250 grader tills buggarna försvinner, några extra rader dialog dyker upp, och stridssystemet piffas upp. Origins, om än bättre, led av samma problem: häftig värld, halvdassigt ihopsatt, såpass att jag var genuint förvirrad vad som egentligen var den känslomässiga poängen många gånger.

Ibland behöver spelen inte vara halvdana för att de ska kännas ofärdiga. Super Mario Odyssey är lovordat till skyarna av precis alla människor i universum och deras undulater... utom jag. Presentationen är ju helt bäng! Fulländad spelmekanik och så mycket innehåll att det brister i sömmarna skuggades till stor del av att spelet tycks säga emot sig självt. Prinsessan har blivit kidnappad, rädda henne fort! Men se dig gärna omkring och ta del av denna episka spelvärld; du får gärna samla alla månar du hittar, men du får ingenting för det, marsch iväg och rädda prinsessan nu! Spelet börjar efter sluttexten, säger många, och visst gör den det... tills man kommer upp till 500/999 månar, och får då tillgång till den svåraste banan i spelet. Belöningen för att fortsätta är så minimal att det nästan inte känns lönt, trots de otaliga timmars underhållning man har kvar. Nej, den här odyssén borde ha fått stå kvar och puttra i ugnen under låg värme tills den sista utmaningen ligger på 700 månar istället, och det bildas en extra värld man kommer åt vid 999.

Men den största anledningen jag ville skriva om ämnet är på grund av något jag spelade nyligen. Indivisible är nämligen helt sinnessjukt välgjort när det kommer till just presentation. Jag har aldrig sett så snygga 2D-sprites, för att inte tala om karaktärsdesignen och musiken. Men här är det mekaniken som inte räcker till. Spelet är dels ett RPG, dels ett Metroidvania, och är i stort behov av komplettering på båda fronter. Likt exempelvis Dragon Quest 11 kan man prata med sina partymedlemmar när som helst, men olikt det spelet har de inte mycket att säga. Med såpass välskrivna karaktärer i övrigt är det bortslösad potential. Samma sak gäller för NPCerna man möter, som oftast har exakt en sak att säga genom hela spelet. Pacingen förlitar sig mer än gärna på backtracking, men inte på ett så naturligt sätt som Metroid, utan snarare att du tvingas gå tillbaka samma väg du kom, igen och igen. Ta ut det ur ugnen, krydda med mer dialog, mer genvägar, ett fast-travel-system, och kanske en och annan extra hemlighet, och in igen på 225 grader, och vips, spelet går från en sjua till en nia.

Jag har visserligen aldrig haft som ambition är att själv bli spelutvecklare, men jag gillar att fantiserar över sånt här. Det säger ändå en del av spelens kvalitet att jag bryr mig såpass mycket. Just därför blir jag frustrerad: vilka utvecklare har egentligen har resurser eller ork att lägga på reparation när spelen är släppta, och recensionerna redan sagt sitt? Det bästa man kan hoppas på då är att ett nysläpp dyker upp någon gång, som tar vara på chansen att laga det... vilket sällan är fallet. En Definitive Edition ska ju vara det ultimata sättet att spela just det spelet, inte ett helt nytt spel i sig; därav edition. Kanske är det dags att komma på ett nytt koncept till det här. Indivisible: Potential Unlocked Version.