Spel jag hatälskar
Jag älskar TV-spel. Och jag hatar TV-spel! Förvånansvärt ofta krockar dessa motsatta känslor i en och samma titel, vilket skapar en upplevelse jag har svårt att sätta fingret på. Jag fortsätter att spela det, fast jag har tråkigt... eller har jag det? Dessa dungeons är en pina, men handlingen är bäst! Jag har länge sedan tröttnat på samma gamla uppdragsform, men atmosfären drar mig tillbaks!
För att dra ett rykande färskt exempel: Kingdom Hearts 3. Jag vill inte spoila för mycket, men precis som alla andra delar i serien dras det med sin beskärda del knäppa val, både i handling och i speldesign. En del scener är typ det bästa jag varit med om under min nästan 13 år långa bekantskap med serien, medan andra får mig att vilja slia mitt hår och skrika åt skärmen. Oftast flyter striderna på som rinnande vatten, men sen har vi de där bossarna där spelet bara vill håna en. På samma sätt som handlingen kretsar kring kampen mellan ljus och mörker, kommer det här spelet alltid att förknippas med en liknande strid i mitt hjärta. Aldrig förr har ett spel lyckas vara ett sådant mästerverk och bottennapp på en och samma gång.
Går vi tillbaka ett år hittar vi Pokemon Sun. Hajpen var på topp när det släpptes, men resultatet, tyvärr, var det inte. Nu sitter jag dock här och tänker tillbaka på det som kanske till och med det bästa spelet i serien... men också det mest frustrerande. Level-balanseringen är skev, striderna är slöa, och avsaknaden av gym tråkigt. Men Lillie tho. Mer än den underbara musiken, eller den grafiska designen, är denna sidokaraktär som gör att jag blir varm om hjärtat när jag tänker tillbaka på spelet. Figurerna man möter i Pokemon brukar inte vara de mest minnesvärda, men Lillie är varken än rival, gymledare eller motståndare; hon är inte ens än tränare. Hon är, i all sin enkelhet, en vän. Någon som ger moraliskt stöd, och bryr sig om dig. En sådan simpel grej får mig att fästas vid spelets handling på ett sätt som inget tidigare Pokemon har lyckats med. Nej, det hela är inte perfekt berättat, och jag önskar såklart att de hade vågat gå hela vägen med de uppenbara romantiska vibbarna (Lille x kvinnlig huvudperson OTP, fight me), men ändå. Eloge för att de försökte.
Sun och Moon fick vänta några år efter släpp, för jag var upptagen med ett annat äventyr, en resa genom en något mindre munter värld. Fallout 4 var det första spelet i serien jag gav en ärlig chans, och likt USA anno 2077 var jag “blown away”. Klagomålen från treans fans var mig totalt likgiltiga; lixom det här var ju den ballaste spelvärlden evar! Jag älskade att känna mig som ett litet kryp som försökte överleva en skoningslös värld, att sakta men säkert kämpa mig igenom vildmarken. Det vill säga, tills den där förbaskade huvudstoryn kom och förstörde allting. Mindre spoilervarning utfärdas, men vid ett tillfälle blev jag tvungen att förhålla mig till en konflikt som spelet vägrade att sätta mig in i ordentligt. Storyn föste in mig på ett spår som förväntade saker av mig mitt samvete inte kunde acceptera, och de enda alternativen vad lika extrema och knappast bättre. I ett spel som i stort sätt går ut på att låta spelaren välja sitt eget öde var detta en käftsmäll. Jag lade ner det på fläcken. Sedan dess har jag återvänt för att avnjuta mer av världen, samt en av expansionerna, men just det biten av huvudstoryn vägrar jag av princip att rubba. Det förblir en mörk fläck på vad som annars skulle vara ett av mina favoritspel till PS4.
I slutändan är jag glad att denna typ av misstag förekommer. Om alla spel var perfekta, skulle vi inte ha perspektiv nog att fullt ut njuta av de riktiga mästerverken. De dåliga bitarna kan rent av lyfta fram de bra, och göra det lättare för andra att dra lärdom från dem. Som en strålande ljusglimt i mörkret.
