En hyllning till den bästa eran av TV-spel
Det finns många starka argument till varför denna generation av TV-spel är den bästa av de alla. Grafiken är på topp, indie-utvecklare drar fram med sin armé av kvalitetstitlar, onlinetjänsterna har blivit mer robusta än någonsin förr, Nintendo Switch existerar. Och ja, jag förnekar inget; dagens Gen 8 är en helt förträfflig tid att leva. Men ändock, det är inte min favorit. Nostalgi är en kraft man ej bör underskatta, och medan somliga blickar tillbaka till SNES-eran, eller Gamecube-eran, är det för mig DS-Wii-PS3-Xbox 360s era som mitt hjärta bultar för.
Åren var omkring 2007-2012. Sony och Microsoft tävlade om vem som kunde göra (g)råast grafik med sina monsterkonsoler, medan Nintendo nöjde sig med 480p på sin glorifierade Gamecube. Jag hade precis upptäckt fenomenet TV-spelspodcast, och var helt förälskad i de nu utdöda All Gen Gamers. Youtube växte så det knakade; gejming-communityn kändes mer äkta, mer "underground" än dagens explosiva personligheter. Även som simpel lyssnare/tittare kände jag mig som en del av något större, en grupp entusiaster som mer än gärna delade med sig speltips, lyfte fram gömda pärlor och, tja, pratade om spel helt enkelt. Det var en mysigare tid, där spel på två stycken 256x192-skärmar betydde lika mycket som vilket AAA 1080p-lir som helst.
I själva verket är det just det, svagheten på konsolerna, som gjorde eran speciell, utöver nostalgin. Ty "svagt" var ändock "populärt", och spel till Wii, Nintendo DS och PSP fick stå på hyllorna tillsammans med sin ‘storesyskon’, vilket gjorde att fler ögon föll på dem. 2D-spel i stil med Supernintendo, japanska rollspel som taget från PS2, textspel, allt i en och samma Elgiganten tillsammans med Assassin’s Creed och Call of Duty. Min poäng är inte ens att spelutbudet var mer varierat, utan mer synligt. Förr var det en självklarhet att alla spel av rang kom fysiskt—ett sätt för spelen att ropa ut till kunderna "här är jag!"—men med den digitala eran har det blivit mer som ett lotteri vilka som får den äran. I begränsad upplaga sex månader senare. Utan sina fodral och framsida som "reklamblad" i butikerna, löper spelen risk att försvinna ner internets svarta hål av glömska, för PSN, eShop och Xbox Live är i nuläget inte direkt designade för att lyfta fram annat än de största och bästa.
Faktum är att även konceptet “störst och bäst” var annorlunda under denna era. I dagens klimat blir indie-utvecklare mer eller mindre tvingade att vara kreativa för att väga upp sin låga budget, men på den tiden var sådan kreativitet inget ovanligt även för större företag. Det som ändrades var prislappen på utvecklingen. Med lite Google-Fu kunde jag bli varse hur det skenat iväg mellan generationerna: det varierar från spel till spel, men i regel låg ett verk till PS3 på 10-30 mille (dollar) i snitt, och det dubbla eller trippla på PS4. Hundra miljoner för Shadow of the Tomb Raider! Utgivarna blir mindre glada i att ta ut svängarna, förlitar sig mer på testgrupper, och rent allmänt får spelen att kännas mindre unika. Huruvida spelen behöver kosta så mycket kan debatteras, men det är så industrin ser ut, och man undrar ibland om spel som original-Nier, El Shaddai eller Bionic Commando ens kunde ha blivit gjorda idag.
Ja, gen sju var en underbar tid att tillbringa sin tidiga 20-årsålder med. En mer oförutsägbar era som gjorde det lättare att drömma, för om något så otippat som, säg, ett par Naruto-spel utvecklat av Ubisoft kunde få grönt ljus, då kunde allt hända. Men jag tror och hoppas på att en sådan era kan komma igen. För i slutändan är den enda skillnaden mellan “indie” och “tredjepart” endast en pengafråga, så vad är det som säger att dessa oberoende utvecklare inte kan växa till sig, och till sist börja släppa 3D-spel i PS3-kvalitet? Tänk er bara, en värld där AAA, retro-inspirerat och "mellanspel" kan samsas om marknadsplatsen.
Tills dess har jag otaliga titlar kvar att uppleva från de gamla trotjänarna i 720p. Hurra för backloggen!
