Hur man lönnmördar en franchise
Visste ni att Assassin’s Creed och My Little Pony är i princip samma serie? Det är sant; vem kan glömma det skräckinjagande avsnittet där Celestia mördade Applejack med sitt horn för att få tag på Edens Äppelträdgård? Eller den hjärtvärmande scenen då Ezio ville muntra upp Leonardo da Vinci med ett partaj i Venedig?
Okej då. Likheterna ligger inte i storyn, utan i det att båda dessa serier gick samma öde till mötes. Båda hade något unikt, något våghalsigt, något som fick folk att flocka sig till dem och skapa oproportionerlig hype. Sedan fick de exekutiva producenterna nys om vad som hände... och fick panik. Tjäna pengar gjorde de visserligen, och var älskad av många, men inte på det sättet de hade bestämt. En tecknad ponnyserier som vuxna män uppskattade? En spelserie med en genomgående handling som kräver att man har spelat de tidigare delarna? Nej! Vik hädan! Till attack!
Och så blev det. Omstrukturering, omprioritering, omtänk. Båda två blev så söndertrampade att det idag är svårt att känna igen dem. Visst ser de sig lika ut på ytan, men själen är borta. MLP slutade vara vitsig, självmedveten och spännande, för det är ju inte det små flickor vill ha. AC slutade berätta en historia vi brydde oss om, för som vi vet måste precis alla spel som Ubisoft skapat kunna säljas till precis alla människor på jordklotet utan att förvirra dem. Idag, September 2018, ligger My Little Pony på sin åttonde säsong, och Assassin’s Creed på sitt tolfte spel—tretton med Odyssey—och det är ingen överdrift att säga att precis varenda korn av potential har schabblats bort. Case in point: Ubisoft valde att avsluta den övergripande handlingen i serietidningsformat. Jag skämtar inte.
MLP slopade jag efter sex säsonger. Och med facit i hand önskar jag att jag hade slopat AC efter det sjätte spelet. Istället för att låta mitt hjärta läka, flytta blicken till något bättre, hängde jag kvar likt en dåre ända fram tills nu. Jag fick bära vittne till tågolyckan som i ultrarapid. Hur trean ‘avslutade’ en viss karaktärs ark på värsta tänkbara sätt. Hur de överkompenserade med flashiga actionscener med Unity. Deras hånfullt tunna presentation i Syndicate. Ända fram till den omtalade ‘mjukomstarten’ med Origins. Om serien någonsin hade kunnat återhämtat sig, så hade det varit nu, men likt de stora pyramiderna blev det istället en gravplats till något som en gång dyrkades av så många. Stort och imponerande, men tomt och livlöst.
Många är fortfarande ledsna över att Firefly blev nedlagd. Själv sitter jag fortfarande och väntar i evigheter på att Golden Sun ska fortsätta. Och dessa kan fortfarande hända. Men för Assassin’s Creed är det slut. Ty det finns bara ett sätt att på riktigt ta död på en serie, och Ubisoft har bemästrat det likt en konstform. Behåll det ytliga, få det att se ut som samma sak, men plocka bort alla beståndsdelar som gjorde det unikt. My Little Pony var åtminstone en slice of life, och flera av säsongerna passar utmärkt som tillfredställande avslut i sig. Assassin’s Creed följde upp cliffhangers med total apati.
Requiescat in pace.
(bilden är snodd från DiscordTheGE på Deviantart)
