3DS – ett kärt misslyckande
Jag har svårt att uttrycka med ord hur hajpad jag var inför 3DSens ankomst. Nintendo DS var—och är än idag—min absoluta favorit-spelmaskin genom tiderna, och att det snart var dags att ta del av en modernare, kraftfullare variant fick det att vattnas i munnen. Och den hade 3D! Man behövde bara stirra in i skärmen, och det blev tre dimensioner! Tanken var nästan obegriplig för mig. Detta skulle överträffa allt, det var jag säker på.
Åtta år senare sitter jag med fyra olika 3DS-versioner, trettionio spel och hundratals timmar klockade. En inte helt illa samling... men samtidigt inte alls den succén jag hade drömt om. Jag gillar 3DS... men inte lika mycket som jag borde ha göra. Fler pixlar i all ära, och 3D-effekten är precis så häftig som jag hoppades på, men föregångarens storhet lyser med sin frånvaro.
För vad hade vi på Nintendo DS? Vi blev introducerad till Professor Layton och Phoenix Wright. The World Ends With You var ett nytänkande mästerverk. Another Code—och dess spirituella uppföljare—kommer alltid att vara klassiker i peka-klicka-genren. Elite Beat Agent är rent av ett av mina topp fem spel någonsin. DSens tid var en gyllene era för kvalitet och variation, med otaliga pärlor både gömda och omtalade, många som jag inte ens fått chansen att spela än. 3DS... tja, den återupplivade några förlorade serier, som Kid Icarus och Fire Emblem. Den hade en gäng originaltitlar som Codename S.T.E.A.M., Ever Oasis och Rhythm Thief. Men mest var det en himla massa uppföljare på tidigare serier: mer Layton och Wright, mer New Super Mario, mer Yoshi. En bra samling, men inte på samma sätt.
Men okej, jag inser att Nintendo DS var en kosmisk fullträff; jag borde inte förvänta mig att blixten slår ner på samma ställe två gånger. Vad jag däremot ville förvänta mig var att de skulle lära sig av sina misstag rent hårdvarumässigt, och här faller 3DSen pladask. För det första: originalversionen hade samma hårda kanter som DSi, de som skar in i handflatan. För det andra: DS hade alldeles för många olika versioner, och 3DS ville inte vara sämre. Men men, 3DS XL rättade åtminstone till formfaktorn—och hade även ljusare skärm—så om de hade hållit sig till dessa två hade jag varit nöjd. Sen kom 2DS. Okej, kör till, en enhet för barnen, utn pontetiellt skadlig 3D-effekt. Det kan jag väl gå med—VADÅ NEW 3DS?!
Helt plötsligt fanns det totalt fem olika 3DSer—senare sex, när New 2DS XL dök upp—som var och en hade olika formfaktorer, med tre olika skärmstorlekar. För mig, som länge hade övervägt att skaffa en ny 3DS som var skönare för handen, var förvirringen total. Var New-versionen verkligen så mycket bättre att det berättigade priset? Vilken skulle man välja, XL eller standard? Vilken var mest ergonomisk? Och i all denna förvirring valde jag fel. Det kom ut en Majora’s Mask-version av New XL, och jag kunde inte låta bli. Och ja, det var ergonomisk. Färgerna var också bättre. Men ju mer jag spelade, desto mer gick det upp för mig att pixeltätheten hos en XL var för liten. Det fick spelen att verka grötigare än vad jag upplevde på min original-3DS. För att inte nämna att min enhet har en (ganska vanlig) defekt som ibland ger scanline-liknande ränder på skärmen när den scrollar uppåt.
Jag har levt med denna besvikelse ända sen dess. Försökt övertyga mig själv att den faktiskt är bättre ändå. Men jag är fortfarande inte övertygad. På den lilla maskinen ser spelen skarpare ut, så är det bara. Jag köpte till och med ett tredjepartsgrepp, så jag inte behöver ha ont i handflatan. Å andra sidan är det ett faktum att 3D-effekten är bättre på den Nya, och även färgerna. Och de gånger jag går tillbaka till till originalet så saknar jag den stora skärmen, grötighet och defekt till trots. Jag köpte senare en 2DS, men formen var inte mycket skönare än original-ditot, färgerna var för matta för min smak, och jag saknade 3Dn.
Med andra ord äger jag inget “perfekt” sätt att spela på 3DS. Jag måste välja mellan bättre skärpa eller bättre färger. Stort och lyxigt eller litet och käckt. Som sagt, detta till trots tycker jag ändå om 3DS som spelmaskin, och jag har haft mycket roligt med spelen. Jag önskar bara att jag hade hållit mina fingrar i styr och inte köpt den första bästa modellen som såg snygg ut.
En dag, när budgeten ser bättre ut, ska jag nog införskaffa en New i standardstorlek. En sån som jag borde ha köpt från första början.
