Spel inspirerar livet som inspirerar spel

 

Tillåt mig upprepa några ord som de flesta av oss spelentusiaster förmodligen har fått höra in absurdum under vår uppväxt.

 

“Sitt inte bara inne och spela, gå ut och lek!”

 

Den exakta formuleringen varierar, men andemeningen är densamma: TV-spel förruttnar ungdomens hjärnor och gör oss otacksamma till den fina naturen runtomkring oss. Att detta är en dum generalisering är inget nytt, men jag vill gå steget längre och hävda att denna dumma generalisering inte bara är en komplett osanning, utan också att den riktiga sanningen är det raka motsatta. Faktum är att jag skulle inte vara ens i närheten av lika intresserad av natur och utomhusliv om det inte vore för TV-spel.

 

TV-spel, i min värld, hänger ihop med äventyr. De utmanar sinnet, och ger oss en chans att uppleva saker bortom vår egen lilla sfär, och den känslan består oavsett om vi snackar gigantiska, livstrogna världar eller fyrkantiga, tvådimensionella diton i fyra nyanser av grått. Så vad hände egentligen när undertecknad som lillgrabb tvingades ut på skolgården, omringad av skogsdungar och öppna fält? Hjärnan sattes igång på högvarv, han greppade pinnen i hand och—med fantasi smitt i TV-spelens eld—började leka Zelda och Mario och Chrono Trigger. Utomhuset blev, precis som TV-spelens värld, således platsen där äventyren fanns.

 

Idag, 30 år gammal, handlar lekarna förstås inte längre om att gå runt med pinne och slå på fiender i luften medan jag samlar osynliga mynt, och världen har blivit något större än min gamla skolgård, men känslan har inte avtagit. Jag har kommit underfund med att världen är det ultimata Öppen Värld-spelet, med en icke sinande källa av utmaningar att ta del av: vandring, utforskning av främmande områden, klättra i berg! Eller vad sägs om geocaching, som nästintill tar stjärnorna från Mario 64 och lägger dem i verkligheten. Allt detta med oändliga möjligheter för co-op. TV-spel har aldrig varit något som distraherat mig från min omvärld; tvärtom är det min inkörsport.

 

Och den kärleken går båda vägarna. Spel som Gone Home och Everybody’s Gone to the Rapture är speciella för mig just därför att de är grundade i verkligheten. Man kommer åt samma typ av glädje som jag får att att utforska nya områden, fast digitalt. När ett spel lyckas skapa något man känner igen från livet utanför, då uppstår magi. Livet inspirerar TV-spel, som inspirerar livet. Ta Fallout-spelen, till exempel; de betydde lite extra tack vare att de påminde mig om den svenska, ruggiga vintern utan snö, och sedan dess, när jag är tvungen att gå ut i sådant klimat, kan jag bättre uppskatta det vackra i dess dysterhet.

 

Mina erfarenheter är knappast universella, men jag tror och hoppas inte jag är ensam om dem. Och jag hoppas att föräldrar nuförtiden inte räds att låta sina unga tillbringa tid framför skärmen. Den livsglädje man får av att spela TV-spel är densamma som den man får av att gå ut och leka, och tillsammans ökar den mångfaldigt.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Om

Min profilbild

Hikargh

TV-spel är typ en tredjedel av min existens.




RSS 2.0