RPG, en blandning av sött och salt
Jag minns faktiskt inte när jag senast spelade ett RPG klart till sitt slut. Var det Final Fantasy XII-3? Nej, Final Fantasy XV kom därefter, om det ens räknas. Därför kändes det som att komma hem till en gammal vän när jag satte igång Tales of the Abyss till 3DS, speciellt eftersom jag tidigare har spelat det en hel del när jag köpte det 2012, men klarade aldrig ut det. Alla känslor kring genren kom strömmande tillbaks... tillsammans med all irritation kring dess sedvanliga dumma designval. För genren RPG—av den japanska varianten—är för mig en bitterljuv upplevelse; helheten är enorm, men skavankerna många.
Jag älskar hur de sköter pacingen. Rollspel fokuserar oftast på två huvudsakliga delar, strid och story, och att balansera två huvudingredienser måste vara långt mycket lättare än när man också ska kunna hoppa, skjuta, klättra och smyga. Inte för att det gör saken enkel, speciellt när sidouppdrag ska faktoriseras in, men i min erfarenhet får många RPGer till det så himla rätt. Just när man börjar bli trött på att döda monster kommer handlingen och tar över; det gör att man lessnar långsammare, och sessionerna varar i tre-fyra timmar istället för en-två.
Däremot avskyr jag sättet som många RPGer handskas med prylar. Vare sig det är Tales-spelen eller Pokemon eller Final Fantasy händer det jämt att man öppnar skattkistor och får... en Qiolkrabnak. Eller en Draebaff. Eller något annat man inte fattar ett dyft av vad det är eller varför man ska bry sig. Ibland låter det tillräckligt mycket som ett vapen att man kan gissa, men varför inte sätta en lite symbol bredvid namnet så vi vet vilken kategori det handlar om? Och ett karaktärsporträtt, så vi vet vem som kan använda det? Det minsta de kan göra är att ge dig en meny för "senast funna föremål".
I slutändan är det petitesser, för jag rådiggar hur bra de här spelen är på att använda ord. De flesta andra genrer tycks vilja ta avstånd från det skrivna ordet, vill inte "tråka ut" eller "förvirra" de stackars spelarna, men i rollspel kan de berätta hur mycket historia de vill, ha oändligt många sidokaraktärer att prata med, bygga ut världen till riktigt episka proportioner. Jag vet att det finns böcker, men med dessa japanska JRPG-spel från japan kan man käka den litterära tårtan och leka med den också.
Till skillnad från en bok, dock, ogillar jag skarpt hur genren inte tycks värdera din tid. Det är en sak att bli insugen i en magisk värld och glömma bort verkligheten ett tag, men något helt annat att tvingas att springa in i en stad, prata med en viktig person längst inne i det kungliga slottet, och springa ut igen samma väg, gång på gång. Eller när svårhetsgraden inte är balanserad och kräver grinding i timtal för att kompensera. Eller värst av allt, när det finns hemliga slut eller andra viktiga storydelar som bara kan nås genom obskyra, tidskrävande metoder. Kingdom Hearts och Persona 4 kan båda gå och ställa sig i skamvrån.
Alla RPG-spel är såklart inte desamma, det här är mest en generalisering av genren som helhet. Jag skulle kunna prata i många fler inlägg om allt jag gillar, ogillar och tycker är intressant kring denna storydrivna spelkonst... och det gör jag kanske i framtiden. Efter jag har spelar igenom några fler. För nu när jag fått min blodade tand tillbaka tänker jag inte låta det gå åratal innan jag spelar ut ett till.
