Varför spelar vi dåliga spel?

Man lider för det man älskar, heter det ju, och ärligt talat kan jag inte tänka mig en hobby där det stämmer bättre än just TV-spel. Visst har jag tvingat mig igenom min beskärda del av dålig anime, och har bokstavligt talat korsat träsk och nästan ogenomträngliga berg för en geocaches skull, men detta överskuggas total av det antalet urusla spel jag klarat, spelat igenom bara för att jag måste, för att anledningar. Det är rent av pinsamt. Varför gör vi så? Varför är TV-spelare så benägen till självplågeri?

 

En anledning kan vara att vi helt enkelt vill att spelet vi lagt ner tid och pengar på ska vara bra. Det kanske finns en bra del av spelet, en ådra av briljans som håller en kvar, trots att resten av helheten slänger digitalt koskit i ditt digitala ansikte. Som Watch Dogs. Ojoj, vad världen är vackert uppbyggd! Det var något magiskt med att gå runt på gatorna, supa in stadsatmosfären, kolla ut över havet medan solen går ner, och för det var värt att följa en handling om nån emo-edgelord som är arg och vill ha hämnd. Så kändes det i alla fall i början. Vid slutet av spelet var jag hälften människa, hälften kristalliserad frustration, men ändock klamrade jag mig fast. ‘Jag måste! Jag har ändå mestadels roligt! Eller?’ Att jag under sluttexten kände mer lättnad än för glädje borde väl svara på den frågan.

 

Fast i slutändan tror jag att det handlar om stolthet. Spelar man TV-spel så mycket som jag gör, då bygger hjärnan upp oskrivna regler som vägrar släppa. ‘Banne mig, jag ska spela ut spelet till punkt! Jag ska ta alla achievements, och jag ska inte dra ner svårighetsgraden, oavsett hur mycket jag lider!’ Man känner att ens identitet och självvärdering sitter i hur bra man presterar. Och i grunden det är egentligen inget fel på det: man antar en utmaning, överstiger sina egna begränsningar, vässar sina sinnen och växter som människa. Men det finns en livsviktig ingrediens i formeln: tillfredsställelse. Och är spelet så frustrerande att allt sådant rinner bort, kan stoltheten övertyga en att bara akten att ‘besegra’ spelet är tillfredsställande nog. Vid det laget blir det den enda kompensation man någonsin kommer att få för mödan.

 

Kan det i själva verket ha att göra med en avsaknaden av tillräcklig gjädje i övriga delar av livet? Att TV-spelens värld har roffat åt sig en så stor del av ens existens att, om man faktiskt skulle släpper taget, så tvingas man att komma öga mot öga med den stora tomheten som gömmer sig i sitt hjärta? TV-spel som verklighetsflykt, kosta vad det kosta vill?

 

Svaret är inte att sluta med TV-spel. Jag tror stenhårt på det positiva inflytandet mediet kan ha, oavsett hur livssituationen ser ut. Men vad som helst kan gå i överstyr, och jag tror det är viktigt att påminna sig själv då och då: det är okej att lägga ner ett spel som inte ger tillräckligt. Det spelar ingen roll vad vi har för egna ‘regler’, vi måste alla komma ihåg grundregeln: TV-spel är tillfredsställelse. Så länge den känslan finns, i någon form, är allt som det ska. Annars finns det ingen vits.

 

Jag kollar på dig, .hack//G.U.!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Om

Min profilbild

Hikargh

TV-spel är typ en tredjedel av min existens.




RSS 2.0