Årets Klarade Spel 2018

 

Super Smash Bros Ultimate. God of War. Bloodstained: Curse of the Moon. Assassin’s Creed Odyssey. Celeste. Detta, från lägst till högst, är mina fem bästa spel som kom ut 2018. Men mycket fler än så spelade jag faktiskt inte. En regelrätt topp-5 känns därför inte särskilt spännande, så istället tänkte jag bjuda på en annan variant av Årets spel. Årets spel jag spelade oavsett när det kom ut. De fem bästa av de tjugonio spel jag faktiskt klarade under årets lopp. Dessa tjugonio är, i spelande ordning:

 

Blossom Tale

Persona 4

Kingdom Hearts

Celeste

Kingdom Hearts: Chain of Memories

Kingdom Hearts 2

God of War 2018

Luigi’s Mansion 2

Kingdom Hearts: Birth by Sleep

Mario Odyssey till 100% (tyst, det räknas!)

Shantae

Another Code: Two Memories

Bloodstained: Curse of the Moon

Pokemon Sun

Hollow Knight

Sonic Forces

Dishonored 2

God of War: Ghost of Sparta

Assassin’s Creed: Origins

Super Metroid

Super Mario 3D World

Fallout New Vegas

Abzu

Grow Home

Gone Home

Unravel

Oxenfree

GRIS

Assassin’s Creed Odyssey

 

Celeste åker ut, det är för uppenbart. Omspelningar, som Another Code och Super Metroid, får också ryka, men förutom det kröner jag följande till Årets Spelupplevelser 2018:

 

5.

Den enda som faktiskt delar GOTY-listan måste bli Hoppa-Från-Höga-Berg-simulatorn 2018: AC Odyssey. Det gjorde så mycket rätt, fick till exakt den känslan jag ville ha från ett episkt äventyrsspel, att jag har mer överseende med dess brister än jag hade kunnat ana. Gamla Grekland må renderas i en 1:25 skala, men det känns som man utforskar en nästan ändlös värld, fylld med faror och skatter. Det får mig att tycka att även om meta-storyn i sig aldrig kan återhämta sig, så kan jag fortsätta ha kul med kommande spel i serien. Jag väntar ivrigt på mitt Assassin’s Creed: Ragnarök som utspelar sig i Stockholm.

 

4.

Folk har sagt till mig i evigheter att spela Gone Home. Det är ju precis den typ av spel jag gillar. Men hajp är ett tveeggat svärd, och som med så många andra lovordade titlar blev jag rädd att spelet i sig inte skulle kunna leva upp till förväntningarna. Men nu äntligen slängde jag händerna i vädret och utbrast ‘äsch, bära eller brista’, och var kanske mitt bästa beslut hela året. Vissa detaljer blev förvisso spoilade för mig, men atmosfären var så tät att det knappt gjorde mig något. Spel som tar det vardagliga och gör något intressant av det är ambrosia i spelform för mig, och Gone Home fick mig att vilja kolla igenom varenda bokhylla, öppna alla skåp, så jag kunde suga åt mig minsta detalj om huset jag befann mig i.

 

3.

Jag hade fått för mig att Unravel skulle vara av typen ‘skärm-till-skärm’, dvs. en utmaning i taget med gradvis svårare pussel. Vad jag fick var något som mer i stil med Donkey Kong Country blandat med Little Big Planet, och utspelar sig i en svensk skog. Spelmekaniken må vara 2D, men grafiken är så 3D som det kan bli, och det renderar en så trogen kopia av Sverige att man nästan kan lukta barrskogen genom skärmen. Jag kan inte komma på något annat spel som kommer ens i närheten av att representera mitt hemland i sådan detaljrikedom, men räcker inte det som anledning att älska Unravel, så har vi också de kluriga plattformsmomenten, och de snåriga pusslen som skulle få självaste Professor Layton att gnugga huvudet. Och ett hjärtvärmande budskap, som åtminstone fick mig att falla en tår. Kort och gott: det här spelet innehåller mer hjärta i en enda bana än vad de mesta annat EA-publicerat har i sina hela spel, inklusive DLC.

 

2.

En av de huvudsakliga ting jag söker i spel är en bra story. Jag har hör många se ner på mediet som historieberättarform, med det uttjatade argumentet att ‘jamän vill man ha en bra handling så läser man en bok!’, och mitt svar är att peka på spel som Oxenfree. Det finns många spel som låter dig välja dialog och handskas med konsekvenserna, men desto färre som låter dig välja dialog i realtid, medan karaktärerna pratar. Den här gången är det inte bara vad du säger som spelar roll, utan när du säger det. Gör du dialogvalet för snabbt kanske du pratar i mun på någon annan och missar dialog, men väntar du för länge så missar du kanske chansen att prata alls, för tystnad är i sig ett val. Det hela känns så äkta, och ger en grad av inlevelse sällan skådad i varken nutidens eller dåtidens äventyrsspel. Mycket tack vare ett allmänt välskrivet manus, karaktärer jag bryr mig om, handling som ger kalla kårar och musik som binder allt samman. Dessa utvecklare ska jag hålla ett nära öga på.

 

1.

PS Vita är, för mig, en prototyp till Nintendo Switch: en kraftfull portabel maskin med en ögonblicklig sleep-funktion och som (i senare varianter) kunde kopplas till TVn. Tyvärr tappade Sony intresset, och den föll i glömska... förutom för oss som gillar spel med japansk animeprägel, för i det avseendet är Vita kungen på täppan. Ett av maskinens kanske största slagskepp i den kategorin är Persona 4; visserligen ett omsläpp från PS2, men efter 68 timmar i sängen, soffan och bönkudden i vardagsrummet kan jag inte föreställa mig att spela detta på något annat sätt än bärbart. Det handlar om en livssimulator, ett RPG och en visuell roman hoprullad i ett, och det är precis så beroendeframkallande som det låter. Handlingen må vara ytterst japansk, och något förutsägbar för alla som kallar sig animefantaster, men sättet man hamnar karaktärerna inpå skinnet—bokstavligt talat när romansmöjligheterna dyker upp—gör det till ett rent konstverk. Såhär inne i ett rollspel har jag inte varit sedan Golden Sun, och det trots att jag fann själva dungeon- och stridssystemet halvtråkig.

 

Må 2019 bli lika minnesvärd! För i år ska backloggen väck! Eller, öh, mindskas med mer än vad den ökas. Hoppas jag.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Om

Min profilbild

Hikargh

TV-spel är typ en tredjedel av min existens.




RSS 2.0