Bärbart, spelvärldens missförstådda barn

När jag var liten satte mina föräldrar begränsningar på hur mycket jag fick spela. Jag gick väl fram till någon och bankade till denne med en pinne och ropade ‘nu förlorar du power!’, och då tyckte föräldrarna att det där med TV-spel nog inte kan var bra för den lille parveln. Men trots att jag efter detta bara fick spela på lördagar, kom jag igenom min uppväxt med spelintresset i behåll. Inte minst tack vare att jag faktiskt hade ett kryphål. Ett sätt att spela som inte registrerade lika mycket på radar.

 

Nämligen Game Boy. Kanske såg de det mer som en leksak som jag kunde gå omkring med, istället för att sitta stilla framför TVn, men de tillät mig hela tre dagar i veckan med bärbart spelande. Och medan de stationära motsvarigheterna inte blev fritt fram förrän nån gång under högstadieåren, slutade de hålla koll på mig och min Game Boy Color långt tidigare än så. Som följd blev att en stor del av mina käraste TV-spelsbarndomsminnen kommer just från bärbart. Mitt favorit-Zelda är inte A Link to the Past, utan Link’s Awakening. Jag spelade aldrig Mario World, men däremot nötte jag sönder Mario Land 2.

 

Just därför tycker jag det är så otroligt synd att det bärbara formatet har fått utstå mer än sin beskärda del av fördomar under alla dessa år.

 

Att man kanske föredrar en stor skärm framför en liten, det går jag med på. Att handkontroll på en soffa är skönare än att behöva hålla upp en liten manick, kör till. Men det finns en mentalitet, en filosofi, om att bärbara spel bara är på ett visst sätt. Att spelen, eftersom man kan spela dem på tåg och buss, är till för kortare spelsessioner, med mindre banor och enklare gameplay. Mer casual, helt enkelt. Fast... vem som helst som spelat Pokémon borde inse att detta inte nödvändigtvis stämmer. Eller Phoenix Wright. Eller Golden Sun. Eller valfritt konsolspel (nåja, nästan) som portats till en bärbar maskin. Saken är den att jag—förutom saker som grafiskt kapacitet, eller antalet knappar och pixlar—aldrig har upplevt att bärbara spel i realiteten skulle vara annorlunda än konsolupplevelser. Metroid Fusion var ju lika bra—om inte bättre—än Super Metroid! Kingdom Hearts satt ett av sina största spel på PSP! Och på vilket sätt var Yoshi’s Island DS mer simpelt än det till Supernintendo?

 

Samtidigt finns det gott om spelutvecklare som inte håller med. Jag klarade nyligen ut Luigi’s Mansion 2, som till skillnad från föregångaren är uppdragsbaserat. Ni vet, så att det ska vara “pick-up-and-play”, bra att spela i spurter. Bara det att uppdragen kan variera allt från tio till fyrtio minuter i längd, man kan inte spara under dem, och mellan varje måste man vänta på att spelet laddar, visar dialog, och låter dig för hand välja nästa uppdrag. Resultatet blir dålig pacing och hackigt spelande, oavsett vad avsikten var från början. Metal Gear Solid: Portable Ops lider av samma problem—plus dålig kamerakontroll och bilduppdatering från helvetet—och det skryter med portabelt i titeln. Det som var menat som ett försäljningsargument blir snarare en ursäkt att inte behöva lägga ner lika mycket möda, och den stigman har haft olyckliga konsekvenser för hela formatets image.

 

Jag vill inte säga att bärbara maskiner inte rent objektivt är ett “lättare och snabbare” sätt att spela. Känslan av att plocka upp en DS första man gör på morgonen och börja lira ska inte underskattas. Och visst, denna lättillgänglighet gör det också lättare att smälta mer repetitiv spelmekanik. Men att det skulle betyda att bärbart är speciellt avsett för den typen av spel har jag aldrig trott på. Och till min enorma förtjusning har Nintendo på senare år börjat se det som jag gör. Switch är, i min ringa mening, det bästa som har hänt den portabla spelvärlden sedan Game Boy kom ut, och bevisar en gång för alla att handhållet och soffspelande är i princip samma sak. Att det inte hänger på vilka spel som “passar bäst till formatet”, utan hur man själv som person föredrar att konsumera spel: bekvämt i en soffa, eller lätt och snabbt på resande fot.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



RSS 2.0