Spel som jag gillar som förmodligen inte du gillar
Det är alltid roligt, men ibland också lite jobbigt, att höra folks “kontroversiella åsikter” om spel. Å ena sidan är det intressant med nya perspektiv—eller rent av få reda på att man inte är ensam om det, om man råkar hålla med—men sen är det aldrig kul att få sina favoritspel dissade. Med det i åtanke tänkte jag denna gång hålla mig till den positiva skalan: spel som folk redan dissar, men som jag vill mena är långt bättre än deras rykten.
Låt oss börja med en tungviktare på en gång. Final Fantasy 13. Ja, jag tycker om detta spel. Nej, det är inte som andra Final Fantasy. Ja, det är linjärt så det bara skriker om det. Men vet ni vad: det är ingen designmiss. Spelet är byggt runt det valet, med större fokus på att ge “korridorerna” karaktär och—för att nämna ett ord jag kommer att återanvända i all evighet—atmosfär. Man kan känna fantasin flöda ur varje område man besöker, med detaljrikedom som hade varit svår att efterlikna om det hade varit mer öppet. På det kommer såklart striderna, och jag bryr mig inte om vad någon säger, att slåss i FF13 är en fröjd. Med fräsig musik som peppar till max.
Det finns en diskussion kring påståendet att spelet öppnar upp efter tjugo timmar, med tillkommande motargument att en så lång tutorial är oacceptabel, men här vill jag rätta båda sidorna. Så vitt jag minns har Final Fantasy-spelen alltid varit ganska linjära i början, och tjugo timmar innan man får “total frihet” är inget konstigt i genren. Sen är det att ta i att säga att Final Fantasy 13 “öppnar sig” efter halva spelet. Det finns ett (1) öppet område som är stort, episkt och fylld med side-quests, men så fort man kommer förbi det området är det tillbaka till korridorer som gäller. Och det är okej. Det här spelet handlar inte om frihet. Tvärt om handlar det om fångenskap, och viljan att bryta sig fri från den bana som ödet har bestämt. När de öppna delarna kommer så passar det perfekt in i temat. Så visst, kalla spelet linjärt. Jag kallar det “stark vision”.
Ett annat spel som hade en stark vision är Assassin’s Creed. Nu menar jag inte spelserien som helhet, utan det som bokstavligen heter Assassin’s Creed: det första i serien. Och vad jag kan se är det inte många som tycker om det nuförtiden. Det gjorde i och för sig inte jag heller, när det begav sig. Sci-Fi-tvisten var aldrig problemet; spelet kändes så stelt, så hackigt på PS3, och framför allt enformigt. Det var först när jag gav det en chans på den mindre hackiga Xbox 360-ersionen, kom förbi de första uppdragen, som det med ens klickade Att klättra runt i dessa smutsiga elvahundratalsstäderna, uppskatta alla de små detaljerna och supa in atmosfären var ju en ren fröjd! Det var mina klätterställningar, och det var upp till mig att nyttja dem på bästa sätt för att ta död på mina mål. Varje lyckad lönnmord gav mig ytterligare en bit storyn, som på den tiden var relativt simpel men ändå tankeväckande. Det är inget perfekt spel, och uppföljaren var klart bättre, men ska man ta sig in i serien för första gången är del ett inte något man bör skippa.
På tal om bättre uppföljare, var det precis vad Mighty No. 9 var tänkt att bli till Mega Man. Som bekant blev det ju inte så, och den dynga som det fått slängd på sig är inte oförtjänt. Projektet missköttes på nästan alla tänkbara sätt. Men hör och häpna: tar man ett steg tillbaka, och ser spelet som sin egen grej, låter det stå på egna ben, då kommer man att se den kärlek och passion som står till dess grund. Måhända att de patchade det i efterhand, men när jag körde igenom spelet förra året på PS4 (till skillnad från den horribla Wii U-versionen) hade jag svårt att tänka mig hur det här skulle vara det spelet som folk ratade så hårt. I mina ögon är Mighty No. 9 ett helt kompetent plattformsspel ur den gamla skolan, som jag hade roligt med från början till slut. Jag kan endast minnas två tillfällen av “nä vad sjutton tänkte de här?” och ingetdera var i närheten av Kingdom Hearts-nivå. Mekaniken med att rusha in i fiender och absorbera dem ger banorna ett snabbare tempo än inspirationsförlagan, och jag tror att, med lite mer finslipning, kan en uppföljare utan problem hitta sin egen identitet. Och jag hoppas innerligt och oironiskt att en sådan faktiskt kommer. Våga chansa, Inafune!
Givetvis har jag en hel drös titlar i den negativa spalten av “kontroversiella åsikter”-listan. En dag kommer jag nog gå igenom den också. Men för mig har det alltid varit roligare att försvara spel än att spotta på dem, och jag bryr mig inte hur mycket internet-cred jag förlorar på kuppen.
