Konsten att sätta punkt på ett spel

The Last of Us Part 2 i all ära, men i de flesta fall nuförtiden är det de indie-utvecklade spelen som intresserar mig. Utan femtio tusen kärror guldpengar måste man istället vara kreativ för att skapa något bra, och resultaten det senaste decenniet har varit Shovel Knight, Freedom Planet, A Hat in Time och många, många fler. Och något som tycks vara en gemensam nämnare för samtliga att ingen av dessa snålar på musiken. Överväldigande ofta har “nyretrospel” helt enastående soundtrack. Både Celeste och A Hat in Time innehåller några av mina absoluta favorit-spår någonsin.

 

Men en sak tar de fel på. Inspirerad av nittiotalet som de är, har de dock missat en viktig del av dess speciella charm. Jag pratar om sluttemat. Den musik som spelas tillsammans med sluttexten, och sätter punkt på ditt äventyr. Det är kanske svårt att tänka sig i dagens läge, men på “den gamla goda tiden” var slutlåten en belöning att sträva efter. Den var gjord för att få dig att tänka tillbaka på den upplevelsen du haft, att känna dig glad för dess minnen, men samtidigt lite vemodig över att det är slut. Mario 64 är ett praktexempel; spelet var fantastiskt, och musiken i slutet fick mig att känna sorg över att en så fantastisk resa var till ända. Men också glädje att jag fick uppleva det. Än idag har jag svårt att lyssna på den låten utan att få tårar i ögonen.

 

Den typen av eftertextmusik var inte undantaget, utan regeln. Chrono Trigger är precis lika bra på att försätta mig i tårar. Likaså Donkey Kong Country 2. Och Link’s Awakening. Effekten varierar förstås kraftig beroende på nostalgigrad och vilket typ känsla spelet vill förmedla, men målet var alltid detsamma: få dig att känna. Representera äventyrets minnen i musikform. Idag är det sällan sluttexter är mycket mer än en smått remixad variant av huvudtemat. Heter man Ubisoft duger det tydligen med vilket spår som helst. Jag kan komma på exakt ett exempel på ett modernt spel som ens närmade sig den känslan, och det är Portal-spelen. Annars har hela fenomenet nästan försvunnit. Försummats, underskattats, kastats åt vargarna...

 

Eller det var vad jag skulle ha sagt, men i år dök det upp ett glimmer av hopp. Celeste. Celeste, denna underbara pärla, har det! En original-komponerad melodi som perfekt sammanfattar spelet och dess känslor. Kom igen nu, ni övriga studior—stora som små—var inte sämre! Jag vill att era sluttextmelodier ska spela på mina hjärtsträngar likt en fiol! Eller åtminstone, om inte annat, inte bara falla tillbaka huvudtemat igen.

 

Oftast är det det sista man hör av spelen, så varför inte avsluta med något vi kommer att minnas?



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



RSS 2.0